Jag är inte bara mamma...

Nu har vi fått ett datum: 23/5. Det är datumet som Angelo kommer få rör i öronen. I instruktionsbrevet som kom med remissen stod det att vi ska ta på honom en oöm tröja eftersom den kan bli slemmig och blodig. Damn, jag känner mig som Elaka Mamman trots att jag bara vill honom så väl. Först ska han inte äta 6 timmar föra operationen och inte dricka vatten två timmar före. Sen ska han få narkos och sen bli blodig. Jag vet att det är jättevanligt och inte alls någon stor operation men han är trots allt min lilla prins och en del av mig vill gärna att han ska få växa upp i ett Eden utan några snubbelkvistar. En annan del förstår mycket väl att livets prövningar har fantastiskt goda effekter. Men inte nu. Inte ännu. Han är såååå liten fortfarande. Vi kan ju inte ens förklara vad det är som händer. Kan inte öroninflammationerna bara försvinna med ett Vips? C

Jag är löjligt trött idag och Lito har "öronen" igen. Så vi är hemma. Igen.
Alltså måste jag hitta min fantasi så jag kommer på roliga saker för oss att göra. Annars är risken enorm att vi klampar omkring på varandras nerver innan dagen funnit sin ände.
Han fick visst för sig att jag hade tagit hans kudde inatt så vid 04.00 började han projektet "mota bort mamma från sängen". Han får för sig det oftare och oftare... *Grrmfff*
Sen kom han på att jag hade alldeles för mycket hår som skulle av min skalle. Alltså har vi brottats om revir sen småtimmarna.
Jag älskar honom men jag älskar mitt hår också så jag måste hitta en lösning innan jag blir flintis. Har ju gärna kvar ett par strån vid 40.

Love/ C

Oj, det här med dagis...
Jag försöker ju vara stark. Jag försöker tänka att det är så här för de flesta. Och jag försöker låtsas att jag inte tar det så allvarligt.
Så jag låtsas inte om att jag frenetiskt letar någon form av stödlinje som man kan ringa till dygnet runt (speciellt när jag kallsvettig vaknar ur någon mardröm om hur Lito kräks av gråt för att vi vikit honom) eller att jag ringer min älskade kompis "trebarnsmamman som vet allt".
Jag älskar att ha flera flerbarnmammor i mitt liv. De kan ju allt. Värsta gratishjälpen. Varför kan man inte ringa de dygnet om?
Nej, jag är inte gränslös egentligen. Jag är bara en smått neurotisk nybliven dagismorsa som känner att hon inte vet nå't...

Kram från mig

C

Igår morse...
Lito började till slut på dagis igen igår.
Det kändes så löjligt mycket "för bra" när jag sade hejdå till honom och han glatt tittade på mig en snabbis innan han gick till sina "polare" (han låter nästan som en tonåring när jag skriver så).
Glad och stolt gick jag därifrån, ringde Peter och talade om hur duktig jag är.

Sen...
Jag ringde för säkerhets skull efter 45 minuter. Då grät han. Han hade gråtit från att jag gick. De sade lite försiktigt att han kanske aldrig förstått att jag gått utan i stället upptäckt att jag "bara var borta"
Hade jag varit otydlig?

I morse...
Jag vinkade till honom. Sade "Nu går mamma", pussade honom. När jag ringde 45 minuter senare grät han ohejdat. 

Kl 11...
Han somnade i vagnen utmattad efter en prommis i dagissnåren.

Jag då?
Jag vill också gråta ohejdat men jag är ju stor. Då måste man låtsas vara vuxen. Oooouuuiiiiii...
En del av mig är redan tillbaka på dagis med armarna om min lilla oskyldiga son som bestämt ska tryckas in i vårat samhälle för att klara sig senare i livet (det sista var mest för att övertala mig själv om att jag trots allt gör "rätt"). En annan del sitter kvar på jobbet utan att riktigt vara i kontakt med mina egna "varför". 
En tredje del håller kvar dagisfrökens ord i mitt huvud om att Lito måste få en chans att lära sig hantera även de svåra känslorna.
Shit, det känns som om hon är min fröken också...

Kram från en stor flicka

;0)

Idag är andra dagen som jag är hemma med Lito. Han blev hemskickad från dagis i tisdags. Min mamma agerade supermormor och packade ned två burkar med hemlagad äppelmos som hon tröstade Peter med samt var barnvakt tills vi kom hem.
Jag beundrar verkligen henne.
Under hela min uppväxt bakade hon bröd, kokade saft, lemoncurd (jag stavar säkert fel), marmelad, äppelmos, svartvinbärsgelé, sylt, odlade grönsaker på landet och målade av oss. Tänk er det!
Jag försöker hinna laga middag och lyckas jag så är jag supernöjd.
Mamma däremot hade tre barn, en krävande man, jobbade med flyktingar på arbetsförmedlingen på dagtid och pluggade på lärarhögskolan på kvällstid. Jag lägger mig platt för henne. Hon vinner lätt. Vad ambitiös hon var! Så vill jag vara och jag kämpar tappert.

Varför jag började tänka på min älskade beundransvärda mamma? Jo, Idag har jag nämligen gjort en blåbärspaj med smultron och björnbär till Lito. Tror ni han ville ha den? Nej, såklart inte. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag försökt få honom att gilla blåbär och jag har aldrig lyckats få i honom mer än två, tre skedar. När inte ens en sockrig paj funkar... Hur gör andra mammor? Jag välkomnar varmt tips.
På tal om frågan hur andra mammor gör. Undrar ni också det nästan jämt? Jag gör i alla fall det.
Hur gör andra mammor för att inte få diarré över hela barnet inklusive en själv när man byter blöja ensam?
Hur gör andra mammor för att få i barnet pencillin efter att de kommit på spruta-ut-tricket?
Hur gör andra mammor för att få sitt barn att somna utan välling?
Hur gör andra mammor för att blöjsophinken ska börja lukta gott igen mellan påsbytesvarven?
Sista 10000-kronorsfrågan: Hur gör andra mammor för att känna sig fräscha till jobbet efter en kräk och diarré natt?
Ja, ni kan ju gissa vad Lito är för sjuk... Hahaha!!!

Skriv gärna lite kommentarer här nedan och lite husmorstips tas varmt emot.