Jag är inte bara mamma...

Så här rolig kan man vara i TV. Ååååh vad jag har skrattat! Snacka om att bjuda på sig själv!

Herregud! Är det någon som kollar på Talang? Vad håller han på med? Springer runt och kacklar iklädd en kycklinggul gympdräckt från 81 och blåser upp en diskhandske på huvudet med näan? Och det sjuka är att jag sitter och vrider mig av skratt! Ååååh så kul!

Min räddning av många långa VAB dagar. Kärlek och Respekt till dig Ellen och till kanal 5 som visar din show för oss mammor på dagtid!

Så här ser det ut på Málagas playa exakt just nu. Så kul kan man alltså ha med en webcam...

Jag ska spana in spanjorer (nej Peter, det är inte bara killar på spanska playan. Du kan få njuta lite av alla guapas också). Jag har nämligen blivit tipsad om en sida som heter www.malagaweather.es eller com så nu ska jag leta reda på den och avlasta min pencillinhjärna med spanska playan... Äääääntligen!

Surfar ju runt på bloggar nu och kom in på eemsblogg och hon har sökt på ordet lyckorus på google och fick upp en bild på en pizza med länk till http://www.alltomkebab.se. Det är humor.

Kram


Caridad 

Jag får för mig saker.
Som att jag egentligen ska vara någon annanstans. På en annan plats.
Jag menar inte att jag ska vara utan min familj (Angelo och Peter) utan att jag har ett annat syfte också.
Det är alltså inte det.
Vad jag menar däremot är att jag, Caridad, är rätt här men ändå ska göra någonting annat samtidigt. 
Jag har ett uppdrag i den här världen. Jag tror att mitt uppdrag är att skänka lycka och glädje. Däremot tror jag att, även om jag försöker göra det på mitt nuvarande jobb, skulle kunna göra det på ett ännu bättre sätt någon annanstans. Känner någon igen sig?
Kan ni känna när ni stressar runt i tunnelbanetrafiken, upp på bussen eller trängs på en spårvagn att någonting skulle kunna vara annorlunda? Kan ni känna när ni tittar runt för en sekund på alla trötta, stela ansikten att ni bara vill skaka om folksamlingen? Jag känner så.
Så ibland tar jag tillfället i akt (rätt så ofta faktiskt) att råka putta till någon (med flit dessutom) bara för att bräcka deras barriär. Sen ber jag glatt (till och med med ett litet skratt som ljudeffekt - skitjobbig jag vet) om ursäkt och önskar de en trevlig dag. Ve den dagen någon kommer på att jag gör det här med flit. Undrar om man kan bli portad av bussbolagen...
Min putteknik har till och med utvecklat sig från en liten armputt till att råka "gå in i folk" men det måste skötas med finess. Man kan inte bara stövla på som jag gjorde när jag var yngre utan man får liksom verka "stressad" och "i farten". Trixet är sen när man sekunden efter ber om ursäkt att man då låter glad och har skrattet "i halsen". Då, om man lyckas, går personen som man gjorde krokben för (haha, skojade bara - krokben är strikt förbjudna) hem lite gladare över att ha träffat en dock klumpig men väldigt glad och trevlig medpassagerare. Någonting mer att tänka på om man vill bli en riktigt bra och skicklig puttare är att välja sina patienter med djup omsorg (i dubbel bemärkelse). Det måste vara "rätt typ". Ledsna personer är bäst. De behöver oss för att lätta på trycket. Till de kan man till och med lägga till en lätt klapp på armen. Men klappen kräver ren och äkta omtanke. Det är ett känsligt läge och inget man ska göra om man inte kan hantera det på ett proffsigt sätt. En annan bra patient är stressade och lite inåtvända personer. De kan man dock inte förvänta sig så mycket gensvar från utan mest hoppas på att det ger någon form av effekt. Bästa singelgruppen är givetvis "kexen" men som hängiven partner till my beloved one låter jag er singlar lista ut vad ett "kex" är. I de fallen kan man ju passa på att lägga huvudet "på sned" eller "blinka lite". En väldigt tacksam patient är pensionären. De behöver oss enormt mycket men där ska man vara varsam med det fysiska med hänsyn till mångas sköra kroppar. *Ler stort*

Jaaa, det här roar jag mig alltså med när jag inte har något annat för mig en stressig dag i kollektivtrafiken...

Idag på väg hem träffade jag Yvonne!
Yvonne och jag gick i samma klass i högstadiet. Hon var en av de i klassen som gjorde intryck på mig trots att vi inte umgicks. Jag vet inte riktigt varför men när jag funderar lite så tror jag att det beror på hennes skratt.
Vissa ler bara, andra skrattar "hahaha", andra asgarvar, andra fnissar.
Men sen, sen finns det de där speciella människorna som låter skrattet bubbla upp ur strupen.
De som visar med hela sin kropp hur kul de tycker någonting är. De låter skrattet bjuda hela strupen på en resa i glädjens tecken. Det behöver inte vara stora klassiska skämt, inte heller någon som snubblar över någons krokben, nej de här människorna är roligare än att de bara skrattar åt lätta skämt. De låter skrattet bubbla ut även åt små saker.
Yvonne är en av de. Innan idag visste jag inte det. Jag visste inte riktigt varför hon av mig sågs som "kul" i plugget men idag slog det mig. När jag träffade henne växlade vi namn, minnen och livssituationer ett tag. Ni vet som man gör med gamla bekanta som man inte sett på över 20 år. "Kommer du ihåg honom? Jag har träffat henne, hon har tre barn och hund. Har du hört vad som blev av honom?"
Plötsligt kommer det. Det där bubbelskrattet.
Genast dras jag tillbaka i tiden och plötsligt blir jag femton igen och känner för att lättsamt putta henne lite på axeln och fnittra ihop. Hon bubblar verkligen. Vad kul människa! Jag tror inte att jag fnittrade ihop med henne då, när vi var femton. Min tid upptogs av alltför mycket vardagsflykt för att våga bjuda på mig själv. Jag var helt enkelt för osäker, men NU vill jag det.
Hon är ju en bubbelskrattare och de måste man ju bara låta förgylla ens vardag.
Jag blir glad av hennes skratt helt enkelt. Hon är så kul!
Bubbelskrattare vinner matchen! 


*Ler*

Caridad