Jag är inte bara mamma...

Jag vägde mig imorse och kom på att det måste vara något fel på våran våg. Precis som att alla mina kläder har krympt alldeles för mycket. Likaså har spegeln böjts. Eller så har jag bara gått upp i vikt. Damn!

Den började i onsdags tror jag.
Skrivstoppet.
Den kommer alltid ett tag efter en miniframgång. Som en liten mobbare som hugger en lite försiktigt i sidan när man går förbi. Och känns ungefär som en finne på rumpan. Man vill helt enkelt inte ha den.
"Du kan egentligen inte skriva. Du bara låtsas. Visst det gick bra ett tag men nu är det slut med det". Så låter den, min lilla djävul på ena axeln.
Och när den börjar gorma och bråka med mig så fryser jag. Jag blir det min hunk kallar autistisk (med respekt för er alla som har någon med autism i närheten givetvis).
Jag blockeras och orden hittar inte ut på ett tag. Jag går långa omvägar runt datorn hemma och låtsas inte ha tid ens på lunchen på jobbet. Jag drömmer elaka drömmar om kommande eventuella fiaskon och när folk frågar om mitt skrivande så ljuger jag om att jag visst skriver.
Så, nu jag kommit hit. Till skrivstoppet menar jag. Då kan jag välja att gå in i isen och frysa eller att berätta om det högt för att tina upp.
Jag väljer det sistnämnda.
Därför outar jag nu mitt lilla problem och kommer därför fortsätta skriva.

Finns det någon i denna värld som känner igen sig?

Cariños

Caridad

Jag är tokig i chili.
Jag vet inte varför men jag vet att jag älskar det så till den grad att det vattnas i munnen på mig när jag ser en chili.
Kanske är det min peruanska bakgrund.
Kanske är det att chili faktiskt är rätt sexigt. Den röda färgen och den heta pikanta smaken gör den lite farligt vulgär liksom. Tänk er närbilden av en chili doppad i choklad. Visst är det lite läckert?
Kontentan är i alla fall att jag behandlar min chili med en älskandes varsamhet. Jag har köpt en speciellt utvald och kriminellt dyr rottingkorg bara för mina fina chilis. De har till och med en alldeles egen lite extra speciell plats i mitt (notera mitt) kök.
Just nu, lite lagom sjukt, så sörjer jag att jag inte kan använda den som jag vill eftersom vår gryta delas med en 18-månaders kille som (har det nyligen visat sig) får röda utslag runt munnen av stark mat. 
Det finns inga ord för vad det här gör med mig?

Ja. Återstår gör bara att köpa en stor vacker bild av min chili och sätta upp på väggen. Sen får jag väl bikta mig för Dr Phil.

Och jag vet inte ens om hunken här hemma har noterat sin rival.

Cary

Såja!
Nu har självdestruktiviteten gått över.
Pelle på City är inte läskig längre och det är okej om de inte gillar min krönika.

Skönt!

C

Nu har jag kollat min mejl 78 gånger. Pelle har fortfarande inte svarat.
Han måste ju ha läst krönikan nu ellerhur?

Allt sker av en anledning.... Jag veeeeeet!

Jag tror att jag ska stänga av datorn. Då kan jag ju inte kolla. Det är nog bättre. Han har säkert redan slutat jobbet. Klockan är ju trots allt halv nio på kvällen.

Det känns som när jag ivrigt väntade på att Peter skulle ringa efter första dejten.

Allt blir ju till det bästa. Jag vet ju det egentligen ju.

Tänk om han läser det här. Pelle Ekman alltså. Då kommer han nog tycka att jag är lite konstig.
I så fall:
- Pelle, jag är givmild. Jag bjuder alltså på det här för egentligen är allt det här ett skämt och jag har varit stencool hela dan.

Såja, nu kan jag stänga av datorn.

Kraaaam

C

Ouiiiiiiiii!
Jag har gjort det.
Jag mejlade en krönika till tidningen City idag.
Magen har blåst ut sig till oanade proportioner. Tårarna har runnit. Pruttarna har läckt. Huden har kliat. Ja, det är inte fräscht och är inte meningen att vara det heller. Det är ren och skär NERVOSITET.
Jag är livrädd.
Jag ser en filmisk och högljudd bild i mitt huvud av hur redaktionen har suttit ihoptryckta runt Pelle Ekman (t o m namnet låter läskigt eller hur? Inte det? Jaaa, vad gör inte nervositeten med mig... Jag tror att han är en lång, stor och bestämd rektorstyp med dov röst och randig RL-skjorta) och lyssnar när han skämtar sig igenom min krönika. Jag ser hur de andra tittar på varandra och läskiga Pelle och hur de sen brister ut i ett pekande på meningsuppbyggnader och ordval och flabbar åt hur Dåligt jag skriver. Jag hör deras "Vad är det för tönt? Hette hon Caridad? Det där var det VÄRSTA jag någonsin har läst! (Just den kommentaren hör jag om och om igen. Den har liksom gått på repeat och eko i mitt huvud.)
Jag ser några "snälla" gå förbi och tyst skaka på huvudena när Pelle avslutar sitt spontana tisdagsskämt (alltså läsningen av min krönika) med att ställa sig upp och med ett ritsch riva sönder utskriften av min text och slänga den i papperskorgen. Alla garvar, vissa gör high five med varandra och någon dunkar Roliga Pelle på ryggen, sen går de. Tillbaka till sitt. De snälla har redan gått för länge sen. De pallade inte stå kvar och lyssna på förlöjligandet av en till text. En till text... Min text kanske bara är just det. En till text. En av många.
Jag har frågat tre stycken av vilka en är Peter (min hunk) och en har jag till och med frågat två gånger varav hon lovade att vara ärlig andra gången. Alla tre säger att den är bra och rolig. Alltså har jag fyra "bra och rolig" eftersom en har sagt det två gånger. Hänger ni med? Hon sade till och med att den inte bara är ett försök till att vara rolig (vilket är min skräck) utan att den faktiskt lyckas med det. Det är ju bra betyg, visst? När jag läste den för hunken så hade det gått ca 4 timmar sen jag skrev den och då tyckte jag själv att den funkade. Funkade. Inte topp alltså men jag vet ärligt talat inte om jag skulle kunna tycka topp just nu. Jaja, saken är att den här självkritiska, nedvärderande känslan har överrumplat mig totalt. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån den för flera år sen. Nu har jag skjutsats runt i en Berg- och dalbana i flera timmar tills vagnen åkte av och jag landade i Husby 1981. Tillbaka till taskiga Jenny. Usch, vad taskig hon var då!
Men jag är en 35-årig rätt så snygg och älskad småbarnsmamma. Jag är stark nog att klara av en enkel nervositet, eller hur? Jag Vet Bättre än att slå på mig själv.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bättre än dig.
Hahahahahaaaa! Det sista var ett skämt. Bara för att få småskratta lite här framför datorn i lilla skrubben fett sugen på en Martini.
Flippad? Jag? Ja, just nu är jag nog det. Lite skönt labil så där... Jag jobbar ju på att göra nervositeten till en Positiv känsla.

Med kärlek, värme och en mängd omtanke till alla som någon gång känt som jag har gjort idag.

Jag har en noja.
Jag har haft den länge och egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket förrän nu.
Det är inga Ryska Ubåtar i Östersjön. Det är inte heller ormar, eller getingar, eller baciller.
Nej det här är något som kommer mycket närmare en än något annat och det skapar hela tiden små, jobbiga, pinsamma situationer. Det handlar egentligen inte ens om en rädsla utom bara om... Usch, jag vet inte hur jag ska beskriva det. En äckelkänsla kanske fast egentligen handlar det mer om att jag får rysningar och små omärkliga ryckningar i ena ögat (sista var ett skämt - hoppas jag) för att jag blir rädd för att en eventuell äckelkänsla ska komma.
Nu ska jag berätta vad det handlar om.
smulor
Smulor
SMULOR
Inte vilka Smulor som helst utan Smulor I Glas. Inte tomma glas utan glas med vätska i. Oooouuuuiiii vad äckligt det är.
Ni vet, normalt när man dricker ur ett glas, då är det ju ens egna glas. Sen, plötsligt så står man på ett mingel och ställer (i god tro) glaset ifrån sig lite nonchalant på någonting inom synhåll. Men då, då hör man plötsligt någon ropa ens namn genom folkhavet. Typ "Caridaaaaaaaaaaaaad, är det verkligen duuuuuuuuu? Vad lääääänge sen!" Överlycklig för att någon (äntligen) känner igen mig (typ as-smickrad) springer jag ivrigt dit, nästan snubblande över någons dyra pradaväska. Inflikt från författaren själv: Jag överdriver jättemycket nu, eftersom jag aldrig går på mingel, men det är bara för att ni ska bli fängslade och inte sluta läsa. Jaja, i min jakt på bekräftelse att jag faktiskt är någon så glömmer jag såklart mitt glas, med det där dyrbara i, kvar på vart det nu stod på. Väl tillbaka märker jag att det finns typ tre likadana glas där. Det här kanske ingen annan i hela världen skulle bry sig om men nu liksom VET jag att det med 99,99% säkerhet är u-båtar i mitt glas. Någon annans smulor flyter alltså säkerligen omkring i Mitt glas. Smulor från någonting jätteäckligt säkert. Så jag lämnar glaset.... Med frustration så klart.

Jag har till och med en topplista på de tre äckligaste ubåtstyperna:
- På 3e plats kommer grytor av olika slag. När någon dricker ur mitt glas och jag vet att den personen precis har ätit någon form av gryta. Wääää. Den personen kan lika gärna behålla glaset tills det är urdrucket och jag fint kan skölja ur det innan ny dryck hälls i.
- På 2a plats kommer Chips. Nä, när jag till och med kan se chipsbitarna guppa runt... Vad säger man. ÄP (forkortning av Äckel Päckel)
- En riktigt äcklig 1a plats delas ambitiöst av Ostbågar och Läsk. Det finns helt enkelt inget värre än att få tillbaka ett tidigare fräscht glas av någon som med flottiga fingrar och läskglansiga läppar tagit sig en stor klunk. UR MITT GLAS! Nej, jag kan riktigt se fettet och läsksockret simma omkring i det som en gång i tiden skulle svalka mig. Det finns ingen återvändo. Jag tackar alltid nej till att ta emot glaset. Personen kan lika gärna svepa allt. Torr i munnen tänker jag svarta tankar...

Jaaa, och här sitter jag då hemma hos mig själv med världens goaste och spontanaste 1,5 åring som imorse glatt leendes kom och ville Dela Glas Med Mig! Jag har alltså lite att jobba på... Hur kommer jag ur den här situationen? Går det? Sh*t, Peter säger till mig att jag ska jobba på nojan. Själv klurar jag på dela-samma-glas-flyktvägar. 

Puuuuh

Caridad