Lantz i P3 och alla namn
Kan man ge för mycket?
Äntligen vår
Behöver jag säga mer?Jag kommer sakna Anna Pihl
Svensken är inte stel utan bara för varmt klädd
Vad varmt det är i Stockholm nu.
Jag älskar när våren kommer. Det är något som händer med oss Svenskar då.
Häromdagen pratade jag och Peter om det. Vi pratade om fenomenet att vi nordbor ofta uppfattas som lite inåtvända. Jag jämför med min sydamerikanska släkt. Visst kan de vara lite tystlåtna inför nya människor, speciellt med språkbristningarna, men när de slappnar av och kommer igång så lever de verkligen ut. De pratar med ord, olika röstnivåer, högljudda skratt, gester med händer och fötter som stampar och huvudrörelser som svänger. Det kan kanske av vissa tyckas lite jobbigt men jag, jag känner hur passionen i mig vaknar till liv. Jag älskar det så mycket.
I vilket fall som helst så lade min kloka man fram en teori om att vi svenskar kanske blir inåtvända bland annat på grund av alla kläder vi gömmer oss bakom om vintrarna. Vi lekte med tanken på att ju mer vi klär på oss ju mer skyddar vi ju oss. Om vi ser på vad som händer med svensken om våren. Vi tar av oss plagg efter plagg (vissa snabbar än andra. Som han jag såg i shorts idag) och pratar om vårkänslor och ler mer mot varandra. Eller inbillar jag mig bara fler leenden?
I alla fall säger vår teori att ju mer plagg som faller av ju mer skydd faller av och desto mer öppnar vi oss för andra och oss själva. Därför vågar vi ta emot mer och därmed ge mer. Därför blir svensken "alltid" kär på semestern. Svensken är alltså inte stel utan bara klädd i lite för mycket kläder lite för ofta och lite för länge. Eller nåt.
Vad tror ni?
C
Coolblicken
Det är svårt att förklara men jag får en speciell blick med vissa människor. Den dyker upp titt som tätt och kommer bara när det är någon som behandlar mig på ett speciellt vis.
Jag tror det är när jag upplever det som att någon tycker att jag är cool på något vis. Då kommer den "coolblicken".
Sen har jag en annan blick men den inkluderar en huvudrörelse. Det tog många år innan jag identifierade den men en dag när jag satt och kollade på kort från min uppväxt till "vuxen ålder" (om man räknas som vuxen när man är runt 20 som jag var då) så upptäckte jag den: "Fotoblicken". Huvudet låg lite på sned på alla kort och ögonen gav mig ett gulligt leende. Samma sak på alla kort.
Sen har jag "vuxenblicken". Den kommer fram på möten och vid lite allvarligare samtal där jag känner att jag måste ha en ståndpunkt. Då höjer jag ögonbrynen lite och drar in hakan mot bröstet och försöker se allmänt vaken ut.
Och nu kommer jag på mig med att göra alla mina blickar vartefter jag beskriver de...
En morgon-komma-påare sådär.
Kram/ C
Snyggbloggar
I helgen ska vi ändra looken på bloggen, jag och Peter. Han är ju så grym på det där med internet, vilket jag inte är, så han ska få hjälpa mig.
Därför har han bett mig att surfa runt lite på snyggbloggar så nu (så fort Lito sover) ska jag springa runt lite utan kompass i bloggvärlden.
Är det någon som känner till någon riktigt snygg blogg så får ni gärna tipsa mig om den.
Jag vill inte kopiera en look utan bara hämta inspiration så klart. Främst letar jag färger (lite latino ska det ju gärna vara).
C
Jag försöker växa
Det går långsamt framåt...
:0)
Caridad
Ren luft
Våren är här, blommorna dansar i gräset längs vägarna.
Men fortfarande är vi i Stockholm, jag och min familj.
Jag vill andas ren luft nu. Sitta i bergen och känna lukten av värmen Spanien erbjuder blandat med salterna från havet.
Jag vill ta mig dit varje morgon.
Så jag gör det.
Jag blundar och åker dit och ler med ansiktet åt solen.
Så lever jag mina morgnar.
Sen blir resten av dagen här i Storstan bara ett till tillskott av energi.
Prova.
Det är lätt att flyga.
:0)
Caridad
På väg till morgonpromenaden
Jag hinner tänka att mina skor blir så varma när jag går så jag får en massa fotsvett som kommer ge mig fotsvamp och efter det måste jag börja använda svampsalva och när ska jag sätta på den då? På morgonen är inte bra eftersom den inte hinner sjunka in innan strumporna ska på och att ha salva på fötterna innanför strumpor och skor känns sådär. På kvällen när jag går och lägger mig är jag också tveksam till eftersom fötterna inte glider lika skönt mot täcket med tjock salva på så jag kom på att bästa tiden är när jag kan sitta i soffan med en rullad handduk på bordet som mina vackra fossingar avslappnat kan chilla (förortsslang. Japp mina vänner; jag är en tvättäkta Husby/Hallonbergen/Rissna-tjej) mot. Om jag ska hinna med det här så kan jag bara smörja in fötterna varannan kväll, när det inte är min tur att natta. Saken är att svampsalvan ska på minst 1 gång om dagen - på tvättade fötter. Alltså kan jag ju inte promenera. Någon som förstår? Nej, inte jag heller egentligen men det är en av de sakerna som händer i mitt huvud när jag är på väg till morgonpromenaden.
Varför händer det här då? Jag är inte en promenadlat tjej egentligen (jag älskar ordet egentligen) men jag tror att det beror på att jag däremot har blivit galet morgontrött sen sonen började brottas med mig om min sängplats vid 02.37. Kan bero på det..
I vilket fall så har jag löst det genom att promenera "halva" vägen.
Det är väl rätt bra ändå, visst?
Min kollega Jocke
Jag kan ju inte skriva någonting här eftersom jag har en sån fantastisk arbetskollega som står och mentalt puttar mig från stolen.
I stället alla mina sköna läsare så återkommer jag ikväll - hoppas jag.
Cariños
Cary
Eremiten
Jag har verkligen saknat min blogg de senaste dagarna.
Jag har försökt göra inlägg flera gånger men har stoppats av att blogg.se har varit i fixandet av den nya bloggportalen.
Det här har i alla fall lett till att jag har börjat känna mig smått galen av alla sköna meningsuppbyggnader som fyllt mitt huvud...
Vad är det med mig. Utåt sett är jag standard men i min egna skalle så är jag ständigt fyndig (tycker jag själv i alla fall. Vad det vill säga om mitt självperspektiv låter jag gudarna bestämma). Jag har likt en eremit börjat föra dialog med mig själv i brist på bloggen.
Är man tokig då?
Kurragömma
Oj vad jag är snurrig i huvudet. Jag har börjat skriva inlägg flera gånger idag men orden leker kurragömma med mig. De kommer liksom inte ut.
Därför bangar jag idag och hoppas att vi ses imorgon i stället. Nu vet jag att Bloggen ska byta plattform så vi får se hur det går med att lägga ut mina tankar på etern de närmaste dagarna.
Well... Vi ses så fort jag når er.
Beeeeeeesoooos
Cary
Man kan prenumerera på bloggen.
Puss på er/ C
Han är helt enkelt för smart för mig
Jag skrev ju precis ett långt inlägg som min en gång i tiden "snabba" stationära dator inte pallade lägga ut. Jag har tränkt hur länge som helst (plus att min kära älskling har tjatat hål på mina öron) att jag jag ska radera gamla filer alternativt bränna ned de på disc. Jag har skjutit upp det för att jag är för lat och skyllt det på att han har för mycket jobb i datorn så egentligen (på något vis) är det hans fel.
På något vis lyckas jag få det mesta till hans fel. Själv är jag bara ett offer för omständigheter utanför min kontroll. Visst är det bra? Funkar aldrig dock.
Han är helt enkelt för smart. Vid sånna här tillfällen är det jobbigt att inse. Det skönaste är dock att han är tillräckligt klok att inte påminna mig om det just nu utan han sitter i stället tyst bredvid mig i soffan och fnittrar till "Hundra Höjdare". I och för sig vet jag inte hur klokt det är av honom eftersom jag är lätt irriterad (datorns fel = peters fel... på något galet vis) och då är det inte det smartaste att kolla på dubbel-F som jag bestämt mig för att bojkotta sen de knarkade i något program. Normalt skulle jag för länge sen förlåtit de men en stund som denna...
Hur kan en dator f*cka upp min text??????? Åååååhhhh.... Jag som lovade mig själv att kopiera alla inlägg innan jag klickar på den magiska knappen.
Jaaa...
Egentligen så tror jag att det var meningen eftersom jag var lite osäker på om jag skulle lägga ut texten eller inte.
Allt sker av en anledning.
Nog om det.
Jag har bakat bröd igen. Tack älskade Ylva för receptet.
Anna Morou är grejen!
Ja, det stämmer att jag ivrigt har hängt med i TV-stjärnan. Det var nog en av de bättre dokussåporna som visats på TV. Äntligen en såpa där man inte "hänger ut" folk eller säljer på sex vilket jag är sjukt trött på att se. Säger jag i alla fall, sen fastnar blicken ändå trött på Top Model eller på den där på 5:an med den australiska dundeen och hans amerikanska girlees som ska bo i någon by i ödemarken och fånga spindlar. Usch, jag vet att jag inte lever som jag lär. Men jag står för det. Så länge jag inte själv lämnar man och barn och åker till Tyra så kan min gloria lätt få hamna på sniskan ibland, eller?
I alla fall så gillar jag Anna skarpt! Hon vet vad hon vill och har helt klart Sveriges roligaste frilla just nu.
Så... Heja Anna! Heja Anna! Heja Anna!
Ciao/ C
Så länge leendet finns
Jag andas. Alltå finns jag. Jag skrattar. Alltså är jag hel. Men mest av allt så lyfter jag ansiktet mot himlen en liten stund varje morgon och hoppas att solen ska tränga igenom mina ögonlock. Jag älskar solen och inbillar mig att om den lyser på mig om morgonen så blir min dag ännu bättre. Det tar givetvis inte bort att dagen blir bra även i regn och åska. Vid regn låter jag mig duschas av dropparna. Vid blåst låter jag vinden rensa min hjärna. Jag är verkligen en väderpassionerad romantiker.
Men det finns fler saker som påverkar mig. Speciellt små kloka ord sagda av vänner.
Jag hade en gång en vän, Rikard. Vi var under ett par år väldigt tajta. En gång var jag förkrossad av en trasig kärlekhistoria. Jag var femton och förälskelse kändes som det enda verkliga för mig på den tiden. Vilket innebar att jag böt kärlek så fort den visade sig ha brister i leveransen... Well well, den här gången var ju just då den enda gången jag känt så där, på riktigt, precis som alla andra gånger. I alla fall så sade Rikard till mig att så länge jag har kvar leendet och skrattet så är jag hel.
Så länge leendet finns.
Rikard gjorde inte alltid alla rätt men just de orden har aldrig lämnat mig. De har blivit som en liten maskot som jag tagit fram i extra svåra stunder och tro mig när jag säger att de stunderna har funnits där. Men - så länge leendet finns...
Det får mig också att tänka på alla kortvariga kontakter jag har under en dag på mitt arbete. Jag jobbar med ett pratandes headet mot öronen hela dagarna. De potentiella kunderna avbyter varandra med några sekunders mellanrum. Det är så många som låter ledsna, bittra eller stressade. Jag vill ge de. Ge om än bara några sekunders glädje och vänlighet. Ge de mitt leende. Så det gör jag.
Vissa uppfattar mig kanske som lite sprallig men vissa, några stycken eller förhoppningsvis många, smittas säkert av min vänlighet och glädje och låter den spridas lite i deras vardag. Dessa personer gör min dag.
Leendes
Caridad
Ps. Ju mer vi ger desto mer kommer tillbaka.
Jag blundar
Jag tittar på mina händer. Verkligen betraktar de. Fårårna, den vintertorra huden mellan mina fingrar, nagelbanden som ramar in mina nyklippta naglar, ådrorna. Sen blundar jag.
Jag är i mitt kök i Spanien. Jag lägger handen mot arbetsbänken och följer den längs kanten fram till diskbänken (nej, inte på riktigt. Jag låtsas ju!). Där spolar jag på kallvattnet i en stark stråle. Jag riktigt känner kylan i luften runt om. Sen böjer jag ned huvudet och dricker. Vad gott i värmen! Efter det sätter jag mig på den gamla höga trästolen som vi har vid barbänken mitt i. Köket är så stort och fyrkantigt så vi har byggt en stor barbänk mitt i. Där sätter jag mig och brer en nybakad macka. Angelo kommer in med dammtäckta knän. Han har varit ute på våran sandiga gård och plockat långa pinnar som vi ska måla till ormar. Han vill lägga ut de i rabatten för att det är fint. Han är större nu. Runt 4-5 år och en riktig tokstolle full av ständiga bus som han utför med vår allt i allo. Han som vi anlitar till allt möjligt i huset.
Jag öppnar ögonen. Blicken är fäst vid mina händer. Jag rör om i den rykande kaffekoppen framför mig. Jag är tillbaka. Solen har strålat i flera dagar och Sveriges blommor tränger sig igenom tjälan. Vi välkomnar våren. Mina händer kommer inte vara så här torra länge till. Livet är underbart. Om jag vill kan jag blunda mig till Spanien och titta på våren i Sverige.
Jag vet att det kanske är lite tokigt men jag lovar er att min vardag är soligare, roligare och mycket mer levande nu än innan jag kom på mitt lilla vardagstrick. Det här gör jag faktiskt nästan varje morgon och åtminstonde en gång per dag. Ett lite annorlunda husmorstips för er som vill ha ut mer av livet. Blunda till er det ni önskar!
Puss/ C
Älskade Janne och en skön blondin
Blir ni fascinerade av karaktärer? Sista dagarna har jag verkligen sett de. De som lever ut. Jag beundrar de något fantastiskt mycket. Deras styrka att stå emot tryck utifrån.
Janne var en sådan karaktär. Han bodde granne med oss på landet. En stor skäggig konstnär som kom att betyda jättemycket för mig under min uppväxt. Jag hade aldrig tidigare (inte senare heller för den delen) träffat någon i närheten av Janne. Han drack sina burköl, rökte på trappan, stökade ned på gården sin, samlade på bilar och skrattade mer än vad han förstod själv. Han målade även fantastiska tavlor som sålde slut nästan innan portarna till hans utställningar hade öppnats. Jag älskade Janne för hans säregenhet. För hans muttrande små ljud och många svordomar. Jag älskade honom för hur han levde upp genom sin konst. Han älskade djur. De djuren diskuterade han livligt med och de diskuterade gärna tillbaka. Jag tror att djuren också älskade Janne.
Ja, dessa människor som Vågar. Vågar leva ut sin identitet utan alla de där hämningarna som media lurar oss är viktiga.
På jobbet har en av säljledarna till exempel uppfyllt ett förlorat vad och blekt sitt hår gult. Kan säkert uppfattas på flera olika sätt av olika betraktare. I mina ögon är han en karaktärernas hjälte. Han är nämligen Modig. Modigare än vad modet tillåter vara "coolt". Hahaha... Jag skulle aldrig ha uppfyllt det vadet.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver om karaktärer. Kanske är det en inre önskan jag har att själv uttrycka min karaktär starkare eller en uppmaning till världen att "släppa loss" lite? *Ler*
Jag tror egentligen inte att det är någotdera. Jag har nämligen kommit på att jag oftast är enklare än så. Så jag säger att jag skriver om karaktärer för att helt enkelt hylla de.
Härmed lyfter jag alltså på hatten för alla världens karaktärer. Ni är några av mina hjältar. Respekt!
Med omåttligt mycket kärlek
:0)
Caridad
Beloved Vejer
Ändå känns det som om jag är där. Dricker den där ölen på Bodegita tillsammans med alla de andra. Men den här gången är jag inte havandes Angelo. Den här gången sitter han på kullerstenarna och leker med en leksaksbil som han fått från underbara Concha som numera är hans lärarinna. Den här gången har vi ett eget hus i bergen med ett apelsinträd på tomten. Den här gången jobbar jag med att sälja egentillverkad sylt och marmelader från våra egna grödor... Underbara Vejer. Te Quiero muchisimo. Nos vemos pronto.
