Därför är jag skör nu
En del av mig önskar att jag var en sån där supercool mamma "i farten".
Den som tar barnet i handen och cool som tusan lämnar in honom på dagis för inskolning nummer 2 (eftersom 1:an avbröts av 5 veckors diarré för er som vill veta varför jag beskriver min blogg med orden "bajs i bakfickan"). Coola mamman skulle lugn som en filbunke gå från dagis till jobbet, slänga mig in i arbetet och avsluta dagen med ca 50 försäljningar, svänga förbi dagis och glatt hämta hem honom.
Nöjd för den tiden vi ändå får tillsammans innan läggdags skulle jag käckt vända ihop en riktigt god middag (igen), bada tillsammans med honom och sen lägga honom i sin egna säng så han får sova.
Nu är det inte så.
Nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag inte längre har hela dagarna med honom längre så nu låter jag Peter sköta inskolningen för att jag "måste gå och jobba". Blä.
Jaja, han lämnar Lito halv tio. 5 i halv börjar mitt hjärta slå lite hårdare och lite snabbare. 5 över halv känns det som om det slagit hål i bröstet på mig och jag kan inte vänta tills Peter ringer mig. Jag ringer alltid först. Med andan i halsen försöker jag låte som coola mamman "Hur gick det imorse älskling?" Han svarar alltid (inskolning nr 2 har bara varit i tre dagar) att "Lito grät ju när jag gick" och när han säger så... Ja, jag erkänner mig svag... Det gör så Sjuuuuuuukt ont! Jag vill inte att han ska gråta! Jag vet att "alla barn gör det". Jag vet att "de går över" men inte min son. Han ska inte behöva det! Han ska ju glatt pussa oss, säga hejdå och springa in till sina nya kompisar och vara GLAD.
Så därför är jag skör nu. Därför slår mitt hjärta lite, lite hårdare de här dagarna.
Och egentligen så är det ju okej, eller hur?
Åh, du beskriver det så bra. Den där känslan är hemsk. Men jag lovar att det inte dröjer förrän han verkligen skrattar och vinkar hej då - och menar det. Barn menar ju alltid vad de säger och gör - i alla fall i den här åldern. Kram!
