Dagisskräcken nr 2
Barnsäkerhetslösningar
Bevis på att en av oss kan
Vaggvisor
Min nya image: Skaparmamman
Med pappa och banangröt på bordet är alla glada
Tre pencillindagar kvar... Puh...
Teletubbies
Kåvepenin
Det är nästan värre än ett träningspass ju...
Det finns folk som jobbar med att provsmaka hundmat och kattmat men vem, jag undrar Vem, provsmakade Kåvepenin med fruktsmak???? Honom/henne skulle jag vilja ta mig ett snack med. Vad tänkte han/hon/den/det?
Åååh, vad jag har kämpat. Jag började med varm mat, glass, glass med mosad banan, Fanta(!) med exotic fruit eller vad det heter. Kallsvettig och med gäll röst har jag suttit i en timme och klappat händerna varje gång han tog mod till sig och petade i skeden med smält glass med (håll i hatten) Tungan!
"Bravo älskling! Vad duuuuuktig du äääär! Wow! En tugga till!" Sen kom det: "Snäääälla."
Jag, som aldrig skulle truga.
Och där satt han. Förvirrat tittande på mig som ropade konstiga glädjetjut. Åh, vad kul det är ibland... Jag beundrar faktiskt honom för att han inte kastade grodtallriken i ansiktet på mig. *Skrattar*
Till slut lyckades jag i alla fall få i honom 6ml av 7,5ml genom att mixa vaniljsocker, banan, glass och mjölk till en milkshake. Pröva det!
Kraaaam från fiffiga mamman
Caridad
I väntan på pencillin
Jag kanske inte skriver på några dagar. Angelo har luftrörsinfektion så vi är löjligt slitna och jag orkar inte fokusera på datorn. Skriver igen när pencillinet gör livet lättare.
Vi hörs snart
Cary
En ny dag
Vi är piggare idag. Så skönt!
Trötta föräldrar
Tröttheten kommer ut i gräl, smågnabb, sårande tonfall och tröttgråt. Ja, vi sårar varandra fast vi inte vill. Till och med tystnaden är skör.
Han är kärleken personifierad för mig. Ändå snubblar en bitskhet över mina läppar om han frågar någonting som jag är för trött för att svara på. Och jag menar det inte ens.
Vi är trötta föräldrar idag.
Jag har ett löfte att ge.
Peter Modén, jag ska ta lärdom av din givmildhet och ge dig mer tillbaka. Por siempre, amor.
C
Angeloärsjukschemat
Men nu menar jag Angeloärsjukschemat.
Det är superorganiserat. Det börjar med att jag drar honom till mig när han vaknar ledsen och snorig på morgonen. Då får han ligga på min arm och det gör han. Gladeligen eftersom han då kan buffa bort mig från min plats med sitt huvud.
Sen puttar jag honom försiktigt till sin pappa.
Sen kommer steg två då vi (jag och Peter) tänder lamporna i vardagsrummet och sovrumsfönstret med fjärrkontrollen (Nej vi lever inte lyxliv. De kommer från Clas Ohlsson och Peter jobbade hårt för att få köpa de eftersom jag ser det som en latpryl). Sen är det:
- 06.00 blöjbyte och nässköljning
- 06.15 Nick Jr, torka snor och dricka vatten
- 06.45 äta gröt
- 07.15 sköljning, sjunga (en av de absolut viktigaste punkterna är sången) och fysisk aktivitet (typ brottas på mattan eller springa runt genom alla rummen eller dansa)
- 08.15 sköljning, bygga klossar och läsa/pussel
- 09.30 rita, äta frukt och sköljning
- 11.00 lunch
- 11.30 sköljning och sova
Usch, jag ska inte dra hela schemat men det sjuka i det här är att det inte är ett planerat schema utan det har liksom skapat sig självt.
Och jag gillar det. Massor. Angelo verkar gilla det också. Massor.
Jag, som aldrig velat se mig som en rutinmänniska kommer nu till bikten med att jag ÄR DET. Herregud. Jag är en rutinfascist! Han ska sova halv tolv, han ska äta 11.00, han ska sprejas 1ggr/h, han ska få minst två frukter per dag. Han ska, han ska, han ska... Jiiiisiiis.
Och sånna här små scheman har jag alltså med allt möjligt.
Morgonschemat
Duschschemat
Laga Matschemat
Bädda sängenschemat
Handla i butikschemat
Gå i rulltrappanschemat (det är en hel ritual eftersom jag innan jag går på rulltrappan bestämmer vilka jag ska hinna passera innan vi kommit upp)
Städschemat
Jag har med andra ord precis sett mig i spegeln och mött en annan människa.
Oj oj oj!
*Ler*
Cary
Stackars lilla Litos näsa
Jag visste inte att det fanns så mycket snor i lilla Lito.
Han har varit täppt sen i torsdags och nu börjar det rinna ut. Och OJ vad det rinner! Det liksom hänger små snordroppar från nästippen mellan nysningarna då det kommer fontäner. Rätt snyggt faktiskt (ur en filmisk synvinkel). Hahaha...
Ni skulle bara veta...
Nu ska jag äta lunch medan han sover.
Puss på er/ C
Usch, jag blev lite magsjuk på påskafton...
Visst blev gubben fin?
Därför är jag skör nu
En del av mig önskar att jag var en sån där supercool mamma "i farten".
Den som tar barnet i handen och cool som tusan lämnar in honom på dagis för inskolning nummer 2 (eftersom 1:an avbröts av 5 veckors diarré för er som vill veta varför jag beskriver min blogg med orden "bajs i bakfickan"). Coola mamman skulle lugn som en filbunke gå från dagis till jobbet, slänga mig in i arbetet och avsluta dagen med ca 50 försäljningar, svänga förbi dagis och glatt hämta hem honom.
Nöjd för den tiden vi ändå får tillsammans innan läggdags skulle jag käckt vända ihop en riktigt god middag (igen), bada tillsammans med honom och sen lägga honom i sin egna säng så han får sova.
Nu är det inte så.
Nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag inte längre har hela dagarna med honom längre så nu låter jag Peter sköta inskolningen för att jag "måste gå och jobba". Blä.
Jaja, han lämnar Lito halv tio. 5 i halv börjar mitt hjärta slå lite hårdare och lite snabbare. 5 över halv känns det som om det slagit hål i bröstet på mig och jag kan inte vänta tills Peter ringer mig. Jag ringer alltid först. Med andan i halsen försöker jag låte som coola mamman "Hur gick det imorse älskling?" Han svarar alltid (inskolning nr 2 har bara varit i tre dagar) att "Lito grät ju när jag gick" och när han säger så... Ja, jag erkänner mig svag... Det gör så Sjuuuuuuukt ont! Jag vill inte att han ska gråta! Jag vet att "alla barn gör det". Jag vet att "de går över" men inte min son. Han ska inte behöva det! Han ska ju glatt pussa oss, säga hejdå och springa in till sina nya kompisar och vara GLAD.
Så därför är jag skör nu. Därför slår mitt hjärta lite, lite hårdare de här dagarna.
Och egentligen så är det ju okej, eller hur?
Jag är ingen Superlady
Jag är verkligen inte så lik er Superladys som jag beundrar i smyg. NI med glänsande hår, alltid leendes på väg hem med träningsväskan i ena handen och laptopen nonchalant slängd över den andra axeln, alltid stöttandes era män och aldrig (jag upprepar aldrig) klagandes. Själv skulle jag idag aldrig orka bära en laptop över axeln. Min rygg knastrar ilsket så fort jag reser mig från en stol. Jag vet inte om jag längre kan skylla på småbarnlivet? Ni verkar alltid lyckas ha 10 bollar i luften samtidigt. Jag har svårt att minnas om jag satt på mig bh-n eller inte.
Jag gråter av trötthet för att han kan sova förbi sista vällingvändan halv fem på morgonen. Smågodispåsen används om igen som tröst för att jag inte har råd med gymkort (jag vet att jag skyller ifrån mig) och varmvattenkokaren står alltid på med snabbkaffet vid sidan.
Jag drömmer ihärdigt om vårat liv i Spanska bergsbyn där jag ska öppna ett pensionat, öppen förskola, lågstadium, kafé, hotell, whatever. Jag fantiserar om det på nätterna när jag ligger och irriterar mig på att resten av familjen börjat snarka. Jag flyttar dit i duschen på morgonen eller i tunnelbanan på väg till jobbet. När jag och Peter har bråkat blir vårat pensionat snabbt som f*n förvandlat till en skrivarstudio eller så öppnar jag en keramikverkstad.
Jag vet att det är patetiskt men jag är så sjukt lycklig där. Där är det alltid varmt... Och alltid solsken... Glassarna är löjligt goda och bocadillosarna (försvenskat) smakar mer än mackorna här. Ölen är billigare och stränderna är obeskrivbara.
Hahaha, jag ska nog gå in på Fritidsresors hemsida och boka en semester nu. Det verkar vara dags för det! *Storler*
