Chili
Jag vet inte varför men jag vet att jag älskar det så till den grad att det vattnas i munnen på mig när jag ser en chili.
Kanske är det min peruanska bakgrund.
Kanske är det att chili faktiskt är rätt sexigt. Den röda färgen och den heta pikanta smaken gör den lite farligt vulgär liksom. Tänk er närbilden av en chili doppad i choklad. Visst är det lite läckert?
Kontentan är i alla fall att jag behandlar min chili med en älskandes varsamhet. Jag har köpt en speciellt utvald och kriminellt dyr rottingkorg bara för mina fina chilis. De har till och med en alldeles egen lite extra speciell plats i mitt (notera mitt) kök.
Just nu, lite lagom sjukt, så sörjer jag att jag inte kan använda den som jag vill eftersom vår gryta delas med en 18-månaders kille som (har det nyligen visat sig) får röda utslag runt munnen av stark mat.
Det finns inga ord för vad det här gör med mig?
Ja. Återstår gör bara att köpa en stor vacker bild av min chili och sätta upp på väggen. Sen får jag väl bikta mig för Dr Phil.
Och jag vet inte ens om hunken här hemma har noterat sin rival.
Cary
Min krönika på www.city.se
Kram till hela världen och Tack solen för att du skiner över Stockholm idag/ C
Kurragömma
Oj vad jag är snurrig i huvudet. Jag har börjat skriva inlägg flera gånger idag men orden leker kurragömma med mig. De kommer liksom inte ut.
Därför bangar jag idag och hoppas att vi ses imorgon i stället. Nu vet jag att Bloggen ska byta plattform så vi får se hur det går med att lägga ut mina tankar på etern de närmaste dagarna.
Well... Vi ses så fort jag når er.
Beeeeeeesoooos
Cary
Stackars lilla Litos näsa
Jag visste inte att det fanns så mycket snor i lilla Lito.
Han har varit täppt sen i torsdags och nu börjar det rinna ut. Och OJ vad det rinner! Det liksom hänger små snordroppar från nästippen mellan nysningarna då det kommer fontäner. Rätt snyggt faktiskt (ur en filmisk synvinkel). Hahaha...
Ni skulle bara veta...
Nu ska jag äta lunch medan han sover.
Puss på er/ C
Det är okej om de inte gillar min krönika
Nu har självdestruktiviteten gått över.
Pelle på City är inte läskig längre och det är okej om de inte gillar min krönika.
Skönt!
C
Egentligen är jag Stencool
Han måste ju ha läst krönikan nu ellerhur?
Allt sker av en anledning.... Jag veeeeeet!
Jag tror att jag ska stänga av datorn. Då kan jag ju inte kolla. Det är nog bättre. Han har säkert redan slutat jobbet. Klockan är ju trots allt halv nio på kvällen.
Det känns som när jag ivrigt väntade på att Peter skulle ringa efter första dejten.
Allt blir ju till det bästa. Jag vet ju det egentligen ju.
Tänk om han läser det här. Pelle Ekman alltså. Då kommer han nog tycka att jag är lite konstig.
I så fall:
- Pelle, jag är givmild. Jag bjuder alltså på det här för egentligen är allt det här ett skämt och jag har varit stencool hela dan.
Såja, nu kan jag stänga av datorn.
Kraaaam
C
Ouiiiiiiiii
Jag har gjort det.
Jag mejlade en krönika till tidningen City idag.
Magen har blåst ut sig till oanade proportioner. Tårarna har runnit. Pruttarna har läckt. Huden har kliat. Ja, det är inte fräscht och är inte meningen att vara det heller. Det är ren och skär NERVOSITET.
Jag är livrädd.
Jag ser en filmisk och högljudd bild i mitt huvud av hur redaktionen har suttit ihoptryckta runt Pelle Ekman (t o m namnet låter läskigt eller hur? Inte det? Jaaa, vad gör inte nervositeten med mig... Jag tror att han är en lång, stor och bestämd rektorstyp med dov röst och randig RL-skjorta) och lyssnar när han skämtar sig igenom min krönika. Jag ser hur de andra tittar på varandra och läskiga Pelle och hur de sen brister ut i ett pekande på meningsuppbyggnader och ordval och flabbar åt hur Dåligt jag skriver. Jag hör deras "Vad är det för tönt? Hette hon Caridad? Det där var det VÄRSTA jag någonsin har läst! (Just den kommentaren hör jag om och om igen. Den har liksom gått på repeat och eko i mitt huvud.)
Jag ser några "snälla" gå förbi och tyst skaka på huvudena när Pelle avslutar sitt spontana tisdagsskämt (alltså läsningen av min krönika) med att ställa sig upp och med ett ritsch riva sönder utskriften av min text och slänga den i papperskorgen. Alla garvar, vissa gör high five med varandra och någon dunkar Roliga Pelle på ryggen, sen går de. Tillbaka till sitt. De snälla har redan gått för länge sen. De pallade inte stå kvar och lyssna på förlöjligandet av en till text. En till text... Min text kanske bara är just det. En till text. En av många.
Jag har frågat tre stycken av vilka en är Peter (min hunk) och en har jag till och med frågat två gånger varav hon lovade att vara ärlig andra gången. Alla tre säger att den är bra och rolig. Alltså har jag fyra "bra och rolig" eftersom en har sagt det två gånger. Hänger ni med? Hon sade till och med att den inte bara är ett försök till att vara rolig (vilket är min skräck) utan att den faktiskt lyckas med det. Det är ju bra betyg, visst? När jag läste den för hunken så hade det gått ca 4 timmar sen jag skrev den och då tyckte jag själv att den funkade. Funkade. Inte topp alltså men jag vet ärligt talat inte om jag skulle kunna tycka topp just nu. Jaja, saken är att den här självkritiska, nedvärderande känslan har överrumplat mig totalt. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån den för flera år sen. Nu har jag skjutsats runt i en Berg- och dalbana i flera timmar tills vagnen åkte av och jag landade i Husby 1981. Tillbaka till taskiga Jenny. Usch, vad taskig hon var då!
Men jag är en 35-årig rätt så snygg och älskad småbarnsmamma. Jag är stark nog att klara av en enkel nervositet, eller hur? Jag Vet Bättre än att slå på mig själv.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bättre än dig.
Hahahahahaaaa! Det sista var ett skämt. Bara för att få småskratta lite här framför datorn i lilla skrubben fett sugen på en Martini.
Flippad? Jag? Ja, just nu är jag nog det. Lite skönt labil så där... Jag jobbar ju på att göra nervositeten till en Positiv känsla.
Med kärlek, värme och en mängd omtanke till alla som någon gång känt som jag har gjort idag.
Man kan prenumerera på bloggen.
Puss på er/ C
Man får vara påhittig med sjuk son som är uttråkad. Tack traktorn!
Man får vara påhittig med sjuk son som är uttråkad. Tack traktorn!
Förkyld men glad ändå
Förkyld men glad ändå
Han är helt enkelt för smart för mig
Jag skrev ju precis ett långt inlägg som min en gång i tiden "snabba" stationära dator inte pallade lägga ut. Jag har tränkt hur länge som helst (plus att min kära älskling har tjatat hål på mina öron) att jag jag ska radera gamla filer alternativt bränna ned de på disc. Jag har skjutit upp det för att jag är för lat och skyllt det på att han har för mycket jobb i datorn så egentligen (på något vis) är det hans fel.
På något vis lyckas jag få det mesta till hans fel. Själv är jag bara ett offer för omständigheter utanför min kontroll. Visst är det bra? Funkar aldrig dock.
Han är helt enkelt för smart. Vid sånna här tillfällen är det jobbigt att inse. Det skönaste är dock att han är tillräckligt klok att inte påminna mig om det just nu utan han sitter i stället tyst bredvid mig i soffan och fnittrar till "Hundra Höjdare". I och för sig vet jag inte hur klokt det är av honom eftersom jag är lätt irriterad (datorns fel = peters fel... på något galet vis) och då är det inte det smartaste att kolla på dubbel-F som jag bestämt mig för att bojkotta sen de knarkade i något program. Normalt skulle jag för länge sen förlåtit de men en stund som denna...
Hur kan en dator f*cka upp min text??????? Åååååhhhh.... Jag som lovade mig själv att kopiera alla inlägg innan jag klickar på den magiska knappen.
Jaaa...
Egentligen så tror jag att det var meningen eftersom jag var lite osäker på om jag skulle lägga ut texten eller inte.
Allt sker av en anledning.
Nog om det.
Jag har bakat bröd igen. Tack älskade Ylva för receptet.
Usch, jag blev lite magsjuk på påskafton...
Visst blev gubben fin?
Jag är en puttare
Som att jag egentligen ska vara någon annanstans. På en annan plats.
Jag menar inte att jag ska vara utan min familj (Angelo och Peter) utan att jag har ett annat syfte också.
Det är alltså inte det.
Vad jag menar däremot är att jag, Caridad, är rätt här men ändå ska göra någonting annat samtidigt.
Jag har ett uppdrag i den här världen. Jag tror att mitt uppdrag är att skänka lycka och glädje. Däremot tror jag att, även om jag försöker göra det på mitt nuvarande jobb, skulle kunna göra det på ett ännu bättre sätt någon annanstans. Känner någon igen sig?
Kan ni känna när ni stressar runt i tunnelbanetrafiken, upp på bussen eller trängs på en spårvagn att någonting skulle kunna vara annorlunda? Kan ni känna när ni tittar runt för en sekund på alla trötta, stela ansikten att ni bara vill skaka om folksamlingen? Jag känner så.
Så ibland tar jag tillfället i akt (rätt så ofta faktiskt) att råka putta till någon (med flit dessutom) bara för att bräcka deras barriär. Sen ber jag glatt (till och med med ett litet skratt som ljudeffekt - skitjobbig jag vet) om ursäkt och önskar de en trevlig dag. Ve den dagen någon kommer på att jag gör det här med flit. Undrar om man kan bli portad av bussbolagen...
Min putteknik har till och med utvecklat sig från en liten armputt till att råka "gå in i folk" men det måste skötas med finess. Man kan inte bara stövla på som jag gjorde när jag var yngre utan man får liksom verka "stressad" och "i farten". Trixet är sen när man sekunden efter ber om ursäkt att man då låter glad och har skrattet "i halsen". Då, om man lyckas, går personen som man gjorde krokben för (haha, skojade bara - krokben är strikt förbjudna) hem lite gladare över att ha träffat en dock klumpig men väldigt glad och trevlig medpassagerare. Någonting mer att tänka på om man vill bli en riktigt bra och skicklig puttare är att välja sina patienter med djup omsorg (i dubbel bemärkelse). Det måste vara "rätt typ". Ledsna personer är bäst. De behöver oss för att lätta på trycket. Till de kan man till och med lägga till en lätt klapp på armen. Men klappen kräver ren och äkta omtanke. Det är ett känsligt läge och inget man ska göra om man inte kan hantera det på ett proffsigt sätt. En annan bra patient är stressade och lite inåtvända personer. De kan man dock inte förvänta sig så mycket gensvar från utan mest hoppas på att det ger någon form av effekt. Bästa singelgruppen är givetvis "kexen" men som hängiven partner till my beloved one låter jag er singlar lista ut vad ett "kex" är. I de fallen kan man ju passa på att lägga huvudet "på sned" eller "blinka lite". En väldigt tacksam patient är pensionären. De behöver oss enormt mycket men där ska man vara varsam med det fysiska med hänsyn till mångas sköra kroppar. *Ler stort*
Jaaa, det här roar jag mig alltså med när jag inte har något annat för mig en stressig dag i kollektivtrafiken...
Anna Morou är grejen!
Ja, det stämmer att jag ivrigt har hängt med i TV-stjärnan. Det var nog en av de bättre dokussåporna som visats på TV. Äntligen en såpa där man inte "hänger ut" folk eller säljer på sex vilket jag är sjukt trött på att se. Säger jag i alla fall, sen fastnar blicken ändå trött på Top Model eller på den där på 5:an med den australiska dundeen och hans amerikanska girlees som ska bo i någon by i ödemarken och fånga spindlar. Usch, jag vet att jag inte lever som jag lär. Men jag står för det. Så länge jag inte själv lämnar man och barn och åker till Tyra så kan min gloria lätt få hamna på sniskan ibland, eller?
I alla fall så gillar jag Anna skarpt! Hon vet vad hon vill och har helt klart Sveriges roligaste frilla just nu.
Så... Heja Anna! Heja Anna! Heja Anna!
Ciao/ C
Därför är jag skör nu
En del av mig önskar att jag var en sån där supercool mamma "i farten".
Den som tar barnet i handen och cool som tusan lämnar in honom på dagis för inskolning nummer 2 (eftersom 1:an avbröts av 5 veckors diarré för er som vill veta varför jag beskriver min blogg med orden "bajs i bakfickan"). Coola mamman skulle lugn som en filbunke gå från dagis till jobbet, slänga mig in i arbetet och avsluta dagen med ca 50 försäljningar, svänga förbi dagis och glatt hämta hem honom.
Nöjd för den tiden vi ändå får tillsammans innan läggdags skulle jag käckt vända ihop en riktigt god middag (igen), bada tillsammans med honom och sen lägga honom i sin egna säng så han får sova.
Nu är det inte så.
Nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag inte längre har hela dagarna med honom längre så nu låter jag Peter sköta inskolningen för att jag "måste gå och jobba". Blä.
Jaja, han lämnar Lito halv tio. 5 i halv börjar mitt hjärta slå lite hårdare och lite snabbare. 5 över halv känns det som om det slagit hål i bröstet på mig och jag kan inte vänta tills Peter ringer mig. Jag ringer alltid först. Med andan i halsen försöker jag låte som coola mamman "Hur gick det imorse älskling?" Han svarar alltid (inskolning nr 2 har bara varit i tre dagar) att "Lito grät ju när jag gick" och när han säger så... Ja, jag erkänner mig svag... Det gör så Sjuuuuuuukt ont! Jag vill inte att han ska gråta! Jag vet att "alla barn gör det". Jag vet att "de går över" men inte min son. Han ska inte behöva det! Han ska ju glatt pussa oss, säga hejdå och springa in till sina nya kompisar och vara GLAD.
Så därför är jag skör nu. Därför slår mitt hjärta lite, lite hårdare de här dagarna.
Och egentligen så är det ju okej, eller hur?
Bubbelskrattare
Yvonne och jag gick i samma klass i högstadiet. Hon var en av de i klassen som gjorde intryck på mig trots att vi inte umgicks. Jag vet inte riktigt varför men när jag funderar lite så tror jag att det beror på hennes skratt.
Vissa ler bara, andra skrattar "hahaha", andra asgarvar, andra fnissar.
Men sen, sen finns det de där speciella människorna som låter skrattet bubbla upp ur strupen.
De som visar med hela sin kropp hur kul de tycker någonting är. De låter skrattet bjuda hela strupen på en resa i glädjens tecken. Det behöver inte vara stora klassiska skämt, inte heller någon som snubblar över någons krokben, nej de här människorna är roligare än att de bara skrattar åt lätta skämt. De låter skrattet bubbla ut även åt små saker.
Yvonne är en av de. Innan idag visste jag inte det. Jag visste inte riktigt varför hon av mig sågs som "kul" i plugget men idag slog det mig. När jag träffade henne växlade vi namn, minnen och livssituationer ett tag. Ni vet som man gör med gamla bekanta som man inte sett på över 20 år. "Kommer du ihåg honom? Jag har träffat henne, hon har tre barn och hund. Har du hört vad som blev av honom?"
Plötsligt kommer det. Det där bubbelskrattet.
Genast dras jag tillbaka i tiden och plötsligt blir jag femton igen och känner för att lättsamt putta henne lite på axeln och fnittra ihop. Hon bubblar verkligen. Vad kul människa! Jag tror inte att jag fnittrade ihop med henne då, när vi var femton. Min tid upptogs av alltför mycket vardagsflykt för att våga bjuda på mig själv. Jag var helt enkelt för osäker, men NU vill jag det.
Hon är ju en bubbelskrattare och de måste man ju bara låta förgylla ens vardag.
Jag blir glad av hennes skratt helt enkelt. Hon är så kul!
Bubbelskrattare vinner matchen!
*Ler*
Caridad
Så länge leendet finns
Jag andas. Alltå finns jag. Jag skrattar. Alltså är jag hel. Men mest av allt så lyfter jag ansiktet mot himlen en liten stund varje morgon och hoppas att solen ska tränga igenom mina ögonlock. Jag älskar solen och inbillar mig att om den lyser på mig om morgonen så blir min dag ännu bättre. Det tar givetvis inte bort att dagen blir bra även i regn och åska. Vid regn låter jag mig duschas av dropparna. Vid blåst låter jag vinden rensa min hjärna. Jag är verkligen en väderpassionerad romantiker.
Men det finns fler saker som påverkar mig. Speciellt små kloka ord sagda av vänner.
Jag hade en gång en vän, Rikard. Vi var under ett par år väldigt tajta. En gång var jag förkrossad av en trasig kärlekhistoria. Jag var femton och förälskelse kändes som det enda verkliga för mig på den tiden. Vilket innebar att jag böt kärlek så fort den visade sig ha brister i leveransen... Well well, den här gången var ju just då den enda gången jag känt så där, på riktigt, precis som alla andra gånger. I alla fall så sade Rikard till mig att så länge jag har kvar leendet och skrattet så är jag hel.
Så länge leendet finns.
Rikard gjorde inte alltid alla rätt men just de orden har aldrig lämnat mig. De har blivit som en liten maskot som jag tagit fram i extra svåra stunder och tro mig när jag säger att de stunderna har funnits där. Men - så länge leendet finns...
Det får mig också att tänka på alla kortvariga kontakter jag har under en dag på mitt arbete. Jag jobbar med ett pratandes headet mot öronen hela dagarna. De potentiella kunderna avbyter varandra med några sekunders mellanrum. Det är så många som låter ledsna, bittra eller stressade. Jag vill ge de. Ge om än bara några sekunders glädje och vänlighet. Ge de mitt leende. Så det gör jag.
Vissa uppfattar mig kanske som lite sprallig men vissa, några stycken eller förhoppningsvis många, smittas säkert av min vänlighet och glädje och låter den spridas lite i deras vardag. Dessa personer gör min dag.
Leendes
Caridad
Ps. Ju mer vi ger desto mer kommer tillbaka.
Jag blundar
Jag tittar på mina händer. Verkligen betraktar de. Fårårna, den vintertorra huden mellan mina fingrar, nagelbanden som ramar in mina nyklippta naglar, ådrorna. Sen blundar jag.
Jag är i mitt kök i Spanien. Jag lägger handen mot arbetsbänken och följer den längs kanten fram till diskbänken (nej, inte på riktigt. Jag låtsas ju!). Där spolar jag på kallvattnet i en stark stråle. Jag riktigt känner kylan i luften runt om. Sen böjer jag ned huvudet och dricker. Vad gott i värmen! Efter det sätter jag mig på den gamla höga trästolen som vi har vid barbänken mitt i. Köket är så stort och fyrkantigt så vi har byggt en stor barbänk mitt i. Där sätter jag mig och brer en nybakad macka. Angelo kommer in med dammtäckta knän. Han har varit ute på våran sandiga gård och plockat långa pinnar som vi ska måla till ormar. Han vill lägga ut de i rabatten för att det är fint. Han är större nu. Runt 4-5 år och en riktig tokstolle full av ständiga bus som han utför med vår allt i allo. Han som vi anlitar till allt möjligt i huset.
Jag öppnar ögonen. Blicken är fäst vid mina händer. Jag rör om i den rykande kaffekoppen framför mig. Jag är tillbaka. Solen har strålat i flera dagar och Sveriges blommor tränger sig igenom tjälan. Vi välkomnar våren. Mina händer kommer inte vara så här torra länge till. Livet är underbart. Om jag vill kan jag blunda mig till Spanien och titta på våren i Sverige.
Jag vet att det kanske är lite tokigt men jag lovar er att min vardag är soligare, roligare och mycket mer levande nu än innan jag kom på mitt lilla vardagstrick. Det här gör jag faktiskt nästan varje morgon och åtminstonde en gång per dag. Ett lite annorlunda husmorstips för er som vill ha ut mer av livet. Blunda till er det ni önskar!
Puss/ C
Älskade Janne och en skön blondin
Blir ni fascinerade av karaktärer? Sista dagarna har jag verkligen sett de. De som lever ut. Jag beundrar de något fantastiskt mycket. Deras styrka att stå emot tryck utifrån.
Janne var en sådan karaktär. Han bodde granne med oss på landet. En stor skäggig konstnär som kom att betyda jättemycket för mig under min uppväxt. Jag hade aldrig tidigare (inte senare heller för den delen) träffat någon i närheten av Janne. Han drack sina burköl, rökte på trappan, stökade ned på gården sin, samlade på bilar och skrattade mer än vad han förstod själv. Han målade även fantastiska tavlor som sålde slut nästan innan portarna till hans utställningar hade öppnats. Jag älskade Janne för hans säregenhet. För hans muttrande små ljud och många svordomar. Jag älskade honom för hur han levde upp genom sin konst. Han älskade djur. De djuren diskuterade han livligt med och de diskuterade gärna tillbaka. Jag tror att djuren också älskade Janne.
Ja, dessa människor som Vågar. Vågar leva ut sin identitet utan alla de där hämningarna som media lurar oss är viktiga.
På jobbet har en av säljledarna till exempel uppfyllt ett förlorat vad och blekt sitt hår gult. Kan säkert uppfattas på flera olika sätt av olika betraktare. I mina ögon är han en karaktärernas hjälte. Han är nämligen Modig. Modigare än vad modet tillåter vara "coolt". Hahaha... Jag skulle aldrig ha uppfyllt det vadet.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver om karaktärer. Kanske är det en inre önskan jag har att själv uttrycka min karaktär starkare eller en uppmaning till världen att "släppa loss" lite? *Ler*
Jag tror egentligen inte att det är någotdera. Jag har nämligen kommit på att jag oftast är enklare än så. Så jag säger att jag skriver om karaktärer för att helt enkelt hylla de.
Härmed lyfter jag alltså på hatten för alla världens karaktärer. Ni är några av mina hjältar. Respekt!
Med omåttligt mycket kärlek
:0)
Caridad
Jobbar utan tid att blogga...
Jobbar utan tid att blogga...
Beloved Vejer
Ändå känns det som om jag är där. Dricker den där ölen på Bodegita tillsammans med alla de andra. Men den här gången är jag inte havandes Angelo. Den här gången sitter han på kullerstenarna och leker med en leksaksbil som han fått från underbara Concha som numera är hans lärarinna. Den här gången har vi ett eget hus i bergen med ett apelsinträd på tomten. Den här gången jobbar jag med att sälja egentillverkad sylt och marmelader från våra egna grödor... Underbara Vejer. Te Quiero muchisimo. Nos vemos pronto.
Min underbara familj
Kan hamburgare förändra världen?
Ja, här sitter jag med min älskade blogg framför mig.
Jag tänkte imorse att jag skulle skriva något riktigt speciellt.
Någonting stort.
Något som vänder upp och ned på er tillvaro. Till det bättre givetvis.
Någonting fyndigt men inte hysteriskt. Omvälvande men inte fånigt. Insiktsfullt men inte dramatiskt. Ja, någonting som skapar en stor förändring i allas liv. Någonting att minnas för alltid.
Och det enda jag kan tänka på är mina hamburgare som jag lagade i morse. De var så goda!!!
Mc D skapade ju en märkbar storleksförändring i USA så mina kanske kan skapa en motsatt förändring här eller hur? Hahaha... Nej, jag har inte storhetsvansinne utan försöker ivrigt hitta en ursäkt för att berätta hur jag klockan 10 i morse graciöst slängde ihop den fräscha köttfärsen (hur nu köttfärs kan vara fräsch) med den färskhackade löken. Hur jag smulade ned den saftiga fetaosten och slutligen lät de goda kryddorna vackert som löv falla ned i röran. Jag vill att ni för er inre syn riktigt ska känna doften av kryddorna som steg från mina nästintill perfekta cirklar som pyrde i pannan och bjuda er på bilden av grönsakerna som dekorerade bordet.
Sen vill jag hoppa över hur jag lite stressad nervöst ringde Tessan och frågade hur man gör hamburgare egentligen eftersom mina faktiskt (om jag nu ska erkänna det? Det tar emot...) höll på att falla isär och brännas vid samtidigt. Jag vill strunta i sanningen om att ananasen egentligen var på burk, ketchupen var konserverad och bostongurkan kanske trots allt var lite för gammal egentligen... Men babyspenaten var färsk och youghurtsåsen var hemlagad. Jag vill ju egentligen vara snabba, smarta kocken.
Jaja, det viktiga är i alla fall Peters lyckliga min över att jag äntligen lagade "äkta husmanskost". Jag tror att han är lite trött på alla mina ihärdiga försök att inspirera maten med Sydamerikanska och orientaliska inlägg... Jag är ju trots allt halvperuan.
Kanske ska göra koldolmar imorgon? Någon som har ett bra recept? Jag välkomnar alltså även recept. Det här kommer bli världen bästa sida med både recept och husmorstips! Med er hjälp så klart!
Puuuuuuusssssss
Cary
