Viftar på armarna för fler husmorstips
Jag tänker återgå till min supermamma med sina små husmorstips och ihopkok. Blåbären har ju som sagt inte varit en lösning för oss när det gäller Litos magproblem (vilket, som ni säkert har märkt, har gjort mig lite trött och frustrerad) men nu har min mamma tipsat om hårdost som visst har samma effekt. Majs funkar också, vilket vi visste men eftersom han levt på majskorn, minimajs och majsvälling sista veckan så välkomnar vi varmt hårdostens comeback till vårat kylskåp.
På tal om husmorstips. Jag vill samla ihop en massa såna på den här sidan, så om ni har några är ett hett tips att skicka de till mig via "kommentarer". Jag älskar husmorstips och tror "blint" att de är lösningen på världsproblemen. Nej, det är inte naivt utan ett evigt spirande hopp om att universum är enklare än vi vill tro. *Ler glatt*
Just nu är jag förresten på jakt efter husmorstips mot mjäll. Jag tänker inte tala om varför men jag vill verkligen ha in tips! Ett annat husmorstips jag läste mig till i tidningen Hälsa var att om man har ett omåttligt sötsug så kan man prova att sluta äta lök. Lito har ju haft en massa öroninflammationer och nu har vi fått tipset att lägga en liten vitlöksklyfta inbäddad fetvadd i örat. Visst är det fiffigt? Varför har vi nästan övergivit husmödrarna? De verkar ha lösningar på "allt". Det är så otroligt coolt! Jag har en fantastisk väninna som gömmer en massa små tips i ett litet bibliotek av fiffiga böcker. Jag älskar att ringa henne och fråga saker. Hon är lite av en husmorstipshjältinna. Det är häftigt.
Så jag viftar alltså hejvilt med armarna för fler husmorstips. Jag vet att de ger ordentligt med vuxenpoäng men det är ju bara att samla på oss. Flest poäng vinner, eller hur? Hahaha!
Nu ska jag återgå till Så Ska Det Låta på SVT. Ett underbart program.
Caridad
Min mamma är en supermormor
Jag beundrar verkligen henne.
Under hela min uppväxt bakade hon bröd, kokade saft, lemoncurd (jag stavar säkert fel), marmelad, äppelmos, svartvinbärsgelé, sylt, odlade grönsaker på landet och målade av oss. Tänk er det!
Jag försöker hinna laga middag och lyckas jag så är jag supernöjd.
Mamma däremot hade tre barn, en krävande man, jobbade med flyktingar på arbetsförmedlingen på dagtid och pluggade på lärarhögskolan på kvällstid. Jag lägger mig platt för henne. Hon vinner lätt. Vad ambitiös hon var! Så vill jag vara och jag kämpar tappert.
Varför jag började tänka på min älskade beundransvärda mamma? Jo, Idag har jag nämligen gjort en blåbärspaj med smultron och björnbär till Lito. Tror ni han ville ha den? Nej, såklart inte. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag försökt få honom att gilla blåbär och jag har aldrig lyckats få i honom mer än två, tre skedar. När inte ens en sockrig paj funkar... Hur gör andra mammor? Jag välkomnar varmt tips.
På tal om frågan hur andra mammor gör. Undrar ni också det nästan jämt? Jag gör i alla fall det.
Hur gör andra mammor för att inte få diarré över hela barnet inklusive en själv när man byter blöja ensam?
Hur gör andra mammor för att få i barnet pencillin efter att de kommit på spruta-ut-tricket?
Hur gör andra mammor för att få sitt barn att somna utan välling?
Hur gör andra mammor för att blöjsophinken ska börja lukta gott igen mellan påsbytesvarven?
Sista 10000-kronorsfrågan: Hur gör andra mammor för att känna sig fräscha till jobbet efter en kräk och diarré natt?
Ja, ni kan ju gissa vad Lito är för sjuk... Hahaha!!!
Skriv gärna lite kommentarer här nedan och lite husmorstips tas varmt emot.
Ubåtar
Jag har haft den länge och egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket förrän nu.
Det är inga Ryska Ubåtar i Östersjön. Det är inte heller ormar, eller getingar, eller baciller.
Nej det här är något som kommer mycket närmare en än något annat och det skapar hela tiden små, jobbiga, pinsamma situationer. Det handlar egentligen inte ens om en rädsla utom bara om... Usch, jag vet inte hur jag ska beskriva det. En äckelkänsla kanske fast egentligen handlar det mer om att jag får rysningar och små omärkliga ryckningar i ena ögat (sista var ett skämt - hoppas jag) för att jag blir rädd för att en eventuell äckelkänsla ska komma.
Nu ska jag berätta vad det handlar om.
smulor
Smulor
SMULOR
Inte vilka Smulor som helst utan Smulor I Glas. Inte tomma glas utan glas med vätska i. Oooouuuuiiii vad äckligt det är.
Ni vet, normalt när man dricker ur ett glas, då är det ju ens egna glas. Sen, plötsligt så står man på ett mingel och ställer (i god tro) glaset ifrån sig lite nonchalant på någonting inom synhåll. Men då, då hör man plötsligt någon ropa ens namn genom folkhavet. Typ "Caridaaaaaaaaaaaaad, är det verkligen duuuuuuuuu? Vad lääääänge sen!" Överlycklig för att någon (äntligen) känner igen mig (typ as-smickrad) springer jag ivrigt dit, nästan snubblande över någons dyra pradaväska. Inflikt från författaren själv: Jag överdriver jättemycket nu, eftersom jag aldrig går på mingel, men det är bara för att ni ska bli fängslade och inte sluta läsa. Jaja, i min jakt på bekräftelse att jag faktiskt är någon så glömmer jag såklart mitt glas, med det där dyrbara i, kvar på vart det nu stod på. Väl tillbaka märker jag att det finns typ tre likadana glas där. Det här kanske ingen annan i hela världen skulle bry sig om men nu liksom VET jag att det med 99,99% säkerhet är u-båtar i mitt glas. Någon annans smulor flyter alltså säkerligen omkring i Mitt glas. Smulor från någonting jätteäckligt säkert. Så jag lämnar glaset.... Med frustration så klart.
Jag har till och med en topplista på de tre äckligaste ubåtstyperna:
- På 3e plats kommer grytor av olika slag. När någon dricker ur mitt glas och jag vet att den personen precis har ätit någon form av gryta. Wääää. Den personen kan lika gärna behålla glaset tills det är urdrucket och jag fint kan skölja ur det innan ny dryck hälls i.
- På 2a plats kommer Chips. Nä, när jag till och med kan se chipsbitarna guppa runt... Vad säger man. ÄP (forkortning av Äckel Päckel)
- En riktigt äcklig 1a plats delas ambitiöst av Ostbågar och Läsk. Det finns helt enkelt inget värre än att få tillbaka ett tidigare fräscht glas av någon som med flottiga fingrar och läskglansiga läppar tagit sig en stor klunk. UR MITT GLAS! Nej, jag kan riktigt se fettet och läsksockret simma omkring i det som en gång i tiden skulle svalka mig. Det finns ingen återvändo. Jag tackar alltid nej till att ta emot glaset. Personen kan lika gärna svepa allt. Torr i munnen tänker jag svarta tankar...
Jaaa, och här sitter jag då hemma hos mig själv med världens goaste och spontanaste 1,5 åring som imorse glatt leendes kom och ville Dela Glas Med Mig! Jag har alltså lite att jobba på... Hur kommer jag ur den här situationen? Går det? Sh*t, Peter säger till mig att jag ska jobba på nojan. Själv klurar jag på dela-samma-glas-flyktvägar.
Puuuuh
Caridad
Jag såg dig le
Idag när jag kom in i t-banan på väg hem från jobbet så såg jag mig omkring och upptäckte plötsligt ett hav av människor, personer, individer tomt stirrandes framför sig. Alla tillammans men samtidigt socialt avstängda varandra. Ensamma i sina egna världar. Jag påstår inte att ensamheten behöver vara negativ men är det inte lite fascinerande att alla dessa krupit ned många meter under jord, in i samma tåg, i en miljö fylld med lika dålig luft som Horngatan (för er icke-Stockholmare så är det lika med farlig luft) och ändå... Trots att vi är där tillsammans så Pratar vi inte med varandra, knappt ens med en blick. Jag tycker att det är konstigt. Det här triggar ju mig att, även om jag inte ville det först, enträget försöka söka folks blickar med ett leende. Ja, jag säger det, jag är den där envisa lite jobbiga medelålders *ler* "tanten som LER till er på t-banan/tåget/bussen/i parken... *Suck*
Tillägg: En log tillbaka. Lite snett men ändå!
Jag är ingen Superlady
Jag är verkligen inte så lik er Superladys som jag beundrar i smyg. NI med glänsande hår, alltid leendes på väg hem med träningsväskan i ena handen och laptopen nonchalant slängd över den andra axeln, alltid stöttandes era män och aldrig (jag upprepar aldrig) klagandes. Själv skulle jag idag aldrig orka bära en laptop över axeln. Min rygg knastrar ilsket så fort jag reser mig från en stol. Jag vet inte om jag längre kan skylla på småbarnlivet? Ni verkar alltid lyckas ha 10 bollar i luften samtidigt. Jag har svårt att minnas om jag satt på mig bh-n eller inte.
Jag gråter av trötthet för att han kan sova förbi sista vällingvändan halv fem på morgonen. Smågodispåsen används om igen som tröst för att jag inte har råd med gymkort (jag vet att jag skyller ifrån mig) och varmvattenkokaren står alltid på med snabbkaffet vid sidan.
Jag drömmer ihärdigt om vårat liv i Spanska bergsbyn där jag ska öppna ett pensionat, öppen förskola, lågstadium, kafé, hotell, whatever. Jag fantiserar om det på nätterna när jag ligger och irriterar mig på att resten av familjen börjat snarka. Jag flyttar dit i duschen på morgonen eller i tunnelbanan på väg till jobbet. När jag och Peter har bråkat blir vårat pensionat snabbt som f*n förvandlat till en skrivarstudio eller så öppnar jag en keramikverkstad.
Jag vet att det är patetiskt men jag är så sjukt lycklig där. Där är det alltid varmt... Och alltid solsken... Glassarna är löjligt goda och bocadillosarna (försvenskat) smakar mer än mackorna här. Ölen är billigare och stränderna är obeskrivbara.
Hahaha, jag ska nog gå in på Fritidsresors hemsida och boka en semester nu. Det verkar vara dags för det! *Storler*
Amelia Adami är väl fortfarande cool, eller?
Jag började nytt jobb igår.
När jag gled in på kontoret fullt av 20-åringar så upptäckte jag plötsligt mina grå hårstrån... Jag, som alltid stolt älskat de, började plötsligt försöka gömma de under håret som fortfarande glänser i sin mörkbrunhet. Betyder det att jag kommer stå i frisersalongskassan och bränna 800 i helgen??? Damn, vad töntig jag känner mig.
Sen undrar jag varför 20-åringar är så snygga? De är alltid så fräscha. Det spelar ingen roll om de krökat hela natten och vaknat upp i "Mr No-No's" säng fylld av ångest. De kan ändå göra en piruett utan baksmälla morgonen efter. Varför är det så egentligen? Själv, kommer jag knappt upp ur sängen om jag somnar efter tolv, no matter om rödvinet var inblandat eller ej. Jo förresten, med ett glas rödvin i kroppen måste jag (må min gud straffa mig för min tunnhet) ringa mamma om barnvakt... *Skäms!*.
Kontentan av det hela är alltså att jag precis insett att jag är MEDELÅLDERS. Woooooaaaaeeee.... SHIT (får jag fortfarande svära?), jag är nästan tant. Usch... Eller? Jag måste nog fundera på om jag verkligen tycker att det är så hemskt. Amelia Adami är väl fortfarande cool, eller? Jaaa... Jag vet inte vad jag ska skriva. Börjar plötsligt kallsvettas. Måste snacka med min sambo, det är kanske lika bra att vi återgår till sexlivet och projekterar fram ett 2-barns-familje-liv a la Svensson.
För att avsluta inlägget på ett ännu skönare sätt (och det här är enbart riktat till alla 35-plusare) så hörde jag minsann en av de där 20-åringarna igår berätta om någonting som hade hänt dagen före som inkluderade (håll i hatten) en gubbe på 35.
Viva La Vida
Jag tänker att jag redan gör de där sakerna
Eftersom det här är mitt första inlägg så bör jag kanske presentera det lite. Här ämnar jag skriva om Allt som faller mig in. Huvudteman lär bli mina livsplaner och barnspyor, vardagskrångel och livsklurigheter, filosofi och kärlek... Alla tankar och funderingar som flyttar in i min skalle helt enkelt..
Jag har nämligen fullt upp. Det är så mycket jag ska hinna med de närmate 4-5 åren. Förutom att torka barn-kräk (som senaste dagarna tagit upp min tid), laga mat, tvätta städa, jobba, älska (inte minst *ler*), umgås med vänner mm ska jag även ta det där körkortet som skjutits upp alldeles för länge, gå en matlagningskurs av Jamie Olivier (fråga mig inte hur), flytta till Spanien, utbilda mig inom företagsekonomi och investera i någonting smart och stort.
Och jag känner mig inte ens stressad!
Jag som brukar stressa upp mig av allting nästan hela tiden. Jag har kommit på att jag i fortsättningen ska tänka att jag redan gör alla mina roliga saker som jag vill ha gjorda. Okej, den där kursen hos Jamie behöver jag ju inte nödvändigtvis ha gått före 2012 (det magiska året). Jag kan ju gå den kursen hela livet, eller hur? ;0)
Om jag tänker och känner att jag redan gör allting som jag vill göra, då slutar det nog med att jag faktiskt också gör de. Så välkomna till min låtsasvärld! Den är så löjligt avstressande och skön.
Besos/ C
Välkommen till min nya blogg!
Caridad
