Jag är inte bara mamma...

Och nu går det ju så mycket bättre... På dagis menar jag. Med lämningarna. För Angelo alltså. Själv känns klumpen i min hals lite tjockare. Tårdropparna som jag tvingar tillbaka känns tyngre. Han känns så mycket större ju säkrare han blir med Pappabritta som han kallar sin fröken Eva-Britt och kompisarna i sandlådan. Tiden då han var totalt beroende av mig känns längre bort. Saknaden av ett spädbarn nära bröstet, av att spendera dagarna tillsammans på 4h-gården och av dagsvilan tillsammans i vår mysiga stora säng. Mest av allt känns det som att tiden springer ifrån mig och som om jag halvt hysteriskt springer efter med ett lasso och försöker bromsa den. Tyvärr är jag inte så bra på det där med lasso. Men ändå kan jag inte nog se fram emot morgondagen och vad han lär sig då. Kraaaam C