Jag är inte bara mamma...

Jag sjunger för Angelo ibland när han ska sova och sen dag ett har jag haft dåligt samvete för det. Det är underbart med mammor som sjunger, jag vet. Ända sen jag var liten har jag avundats mina vänner som hade mammor som sjöng vackert för de. Inte bara när de skulle sova utan vid frukostbordsdukningen eller när de badade utan också när de promenerade glatt tillsammans för att räkna maskrosor. Som en riktig Astrid Lindgren-scen... Jag har alltid velat vara en sån mamma som sjunger för sitt barn och nu är jag det så jag borde verkligen vara glad och stolt över mitt moderskap. Men jag har i stället dåligt samvete. För saken är att jag sjunger falskt. Inte bara lite falskt någon gång ibland utan jag sjunger föskräckligt outhärdligt falskt. Jag är i stort sett helt tondöv. Det roliga är att han inte verkar bry sig om det utan i stället tittar han på mig med sin mysiga vackra blick och ler glatt. Det här gör ju mig smickrad så klart så jag kan helt enkelt inte låta bli att kraxa fram en drudilutt till glad som jag är för min egna lilla minifanclub.... Nej, jag trycker bort mitt dåliga samvete och i mitt huvud låtsas jag i stället att han är 150 000 åskådare och jag är Angie Stone. Ibland är livet underbart... Tralalalaaaa C