Jag är ingen Superlady
Jag är verkligen inte så lik er Superladys som jag beundrar i smyg. NI med glänsande hår, alltid leendes på väg hem med träningsväskan i ena handen och laptopen nonchalant slängd över den andra axeln, alltid stöttandes era män och aldrig (jag upprepar aldrig) klagandes. Själv skulle jag idag aldrig orka bära en laptop över axeln. Min rygg knastrar ilsket så fort jag reser mig från en stol. Jag vet inte om jag längre kan skylla på småbarnlivet? Ni verkar alltid lyckas ha 10 bollar i luften samtidigt. Jag har svårt att minnas om jag satt på mig bh-n eller inte.
Jag gråter av trötthet för att han kan sova förbi sista vällingvändan halv fem på morgonen. Smågodispåsen används om igen som tröst för att jag inte har råd med gymkort (jag vet att jag skyller ifrån mig) och varmvattenkokaren står alltid på med snabbkaffet vid sidan.
Jag drömmer ihärdigt om vårat liv i Spanska bergsbyn där jag ska öppna ett pensionat, öppen förskola, lågstadium, kafé, hotell, whatever. Jag fantiserar om det på nätterna när jag ligger och irriterar mig på att resten av familjen börjat snarka. Jag flyttar dit i duschen på morgonen eller i tunnelbanan på väg till jobbet. När jag och Peter har bråkat blir vårat pensionat snabbt som f*n förvandlat till en skrivarstudio eller så öppnar jag en keramikverkstad.
Jag vet att det är patetiskt men jag är så sjukt lycklig där. Där är det alltid varmt... Och alltid solsken... Glassarna är löjligt goda och bocadillosarna (försvenskat) smakar mer än mackorna här. Ölen är billigare och stränderna är obeskrivbara.
Hahaha, jag ska nog gå in på Fritidsresors hemsida och boka en semester nu. Det verkar vara dags för det! *Storler*
