Ubåtar
Jag har en noja.
Jag har haft den länge och egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket förrän nu.
Det är inga Ryska Ubåtar i Östersjön. Det är inte heller ormar, eller getingar, eller baciller.
Nej det här är något som kommer mycket närmare en än något annat och det skapar hela tiden små, jobbiga, pinsamma situationer. Det handlar egentligen inte ens om en rädsla utom bara om... Usch, jag vet inte hur jag ska beskriva det. En äckelkänsla kanske fast egentligen handlar det mer om att jag får rysningar och små omärkliga ryckningar i ena ögat (sista var ett skämt - hoppas jag) för att jag blir rädd för att en eventuell äckelkänsla ska komma.
Nu ska jag berätta vad det handlar om.
smulor
Smulor
SMULOR
Inte vilka Smulor som helst utan Smulor I Glas. Inte tomma glas utan glas med vätska i. Oooouuuuiiii vad äckligt det är.
Ni vet, normalt när man dricker ur ett glas, då är det ju ens egna glas. Sen, plötsligt så står man på ett mingel och ställer (i god tro) glaset ifrån sig lite nonchalant på någonting inom synhåll. Men då, då hör man plötsligt någon ropa ens namn genom folkhavet. Typ "Caridaaaaaaaaaaaaad, är det verkligen duuuuuuuuu? Vad lääääänge sen!" Överlycklig för att någon (äntligen) känner igen mig (typ as-smickrad) springer jag ivrigt dit, nästan snubblande över någons dyra pradaväska. Inflikt från författaren själv: Jag överdriver jättemycket nu, eftersom jag aldrig går på mingel, men det är bara för att ni ska bli fängslade och inte sluta läsa. Jaja, i min jakt på bekräftelse att jag faktiskt är någon så glömmer jag såklart mitt glas, med det där dyrbara i, kvar på vart det nu stod på. Väl tillbaka märker jag att det finns typ tre likadana glas där. Det här kanske ingen annan i hela världen skulle bry sig om men nu liksom VET jag att det med 99,99% säkerhet är u-båtar i mitt glas. Någon annans smulor flyter alltså säkerligen omkring i Mitt glas. Smulor från någonting jätteäckligt säkert. Så jag lämnar glaset.... Med frustration så klart.
Jag har till och med en topplista på de tre äckligaste ubåtstyperna:
- På 3e plats kommer grytor av olika slag. När någon dricker ur mitt glas och jag vet att den personen precis har ätit någon form av gryta. Wääää. Den personen kan lika gärna behålla glaset tills det är urdrucket och jag fint kan skölja ur det innan ny dryck hälls i.
- På 2a plats kommer Chips. Nä, när jag till och med kan se chipsbitarna guppa runt... Vad säger man. ÄP (forkortning av Äckel Päckel)
- En riktigt äcklig 1a plats delas ambitiöst av Ostbågar och Läsk. Det finns helt enkelt inget värre än att få tillbaka ett tidigare fräscht glas av någon som med flottiga fingrar och läskglansiga läppar tagit sig en stor klunk. UR MITT GLAS! Nej, jag kan riktigt se fettet och läsksockret simma omkring i det som en gång i tiden skulle svalka mig. Det finns ingen återvändo. Jag tackar alltid nej till att ta emot glaset. Personen kan lika gärna svepa allt. Torr i munnen tänker jag svarta tankar...
Jaaa, och här sitter jag då hemma hos mig själv med världens goaste och spontanaste 1,5 åring som imorse glatt leendes kom och ville Dela Glas Med Mig! Jag har alltså lite att jobba på... Hur kommer jag ur den här situationen? Går det? Sh*t, Peter säger till mig att jag ska jobba på nojan. Själv klurar jag på dela-samma-glas-flyktvägar.
Puuuuh
Caridad
Jag har haft den länge och egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket förrän nu.
Det är inga Ryska Ubåtar i Östersjön. Det är inte heller ormar, eller getingar, eller baciller.
Nej det här är något som kommer mycket närmare en än något annat och det skapar hela tiden små, jobbiga, pinsamma situationer. Det handlar egentligen inte ens om en rädsla utom bara om... Usch, jag vet inte hur jag ska beskriva det. En äckelkänsla kanske fast egentligen handlar det mer om att jag får rysningar och små omärkliga ryckningar i ena ögat (sista var ett skämt - hoppas jag) för att jag blir rädd för att en eventuell äckelkänsla ska komma.
Nu ska jag berätta vad det handlar om.
smulor
Smulor
SMULOR
Inte vilka Smulor som helst utan Smulor I Glas. Inte tomma glas utan glas med vätska i. Oooouuuuiiii vad äckligt det är.
Ni vet, normalt när man dricker ur ett glas, då är det ju ens egna glas. Sen, plötsligt så står man på ett mingel och ställer (i god tro) glaset ifrån sig lite nonchalant på någonting inom synhåll. Men då, då hör man plötsligt någon ropa ens namn genom folkhavet. Typ "Caridaaaaaaaaaaaaad, är det verkligen duuuuuuuuu? Vad lääääänge sen!" Överlycklig för att någon (äntligen) känner igen mig (typ as-smickrad) springer jag ivrigt dit, nästan snubblande över någons dyra pradaväska. Inflikt från författaren själv: Jag överdriver jättemycket nu, eftersom jag aldrig går på mingel, men det är bara för att ni ska bli fängslade och inte sluta läsa. Jaja, i min jakt på bekräftelse att jag faktiskt är någon så glömmer jag såklart mitt glas, med det där dyrbara i, kvar på vart det nu stod på. Väl tillbaka märker jag att det finns typ tre likadana glas där. Det här kanske ingen annan i hela världen skulle bry sig om men nu liksom VET jag att det med 99,99% säkerhet är u-båtar i mitt glas. Någon annans smulor flyter alltså säkerligen omkring i Mitt glas. Smulor från någonting jätteäckligt säkert. Så jag lämnar glaset.... Med frustration så klart.
Jag har till och med en topplista på de tre äckligaste ubåtstyperna:
- På 3e plats kommer grytor av olika slag. När någon dricker ur mitt glas och jag vet att den personen precis har ätit någon form av gryta. Wääää. Den personen kan lika gärna behålla glaset tills det är urdrucket och jag fint kan skölja ur det innan ny dryck hälls i.
- På 2a plats kommer Chips. Nä, när jag till och med kan se chipsbitarna guppa runt... Vad säger man. ÄP (forkortning av Äckel Päckel)
- En riktigt äcklig 1a plats delas ambitiöst av Ostbågar och Läsk. Det finns helt enkelt inget värre än att få tillbaka ett tidigare fräscht glas av någon som med flottiga fingrar och läskglansiga läppar tagit sig en stor klunk. UR MITT GLAS! Nej, jag kan riktigt se fettet och läsksockret simma omkring i det som en gång i tiden skulle svalka mig. Det finns ingen återvändo. Jag tackar alltid nej till att ta emot glaset. Personen kan lika gärna svepa allt. Torr i munnen tänker jag svarta tankar...
Jaaa, och här sitter jag då hemma hos mig själv med världens goaste och spontanaste 1,5 åring som imorse glatt leendes kom och ville Dela Glas Med Mig! Jag har alltså lite att jobba på... Hur kommer jag ur den här situationen? Går det? Sh*t, Peter säger till mig att jag ska jobba på nojan. Själv klurar jag på dela-samma-glas-flyktvägar.
Puuuuh
Caridad
Kommentarer
Trackback
