Älskade Janne och en skön blondin
Blir ni fascinerade av karaktärer? Sista dagarna har jag verkligen sett de. De som lever ut. Jag beundrar de något fantastiskt mycket. Deras styrka att stå emot tryck utifrån.
Janne var en sådan karaktär. Han bodde granne med oss på landet. En stor skäggig konstnär som kom att betyda jättemycket för mig under min uppväxt. Jag hade aldrig tidigare (inte senare heller för den delen) träffat någon i närheten av Janne. Han drack sina burköl, rökte på trappan, stökade ned på gården sin, samlade på bilar och skrattade mer än vad han förstod själv. Han målade även fantastiska tavlor som sålde slut nästan innan portarna till hans utställningar hade öppnats. Jag älskade Janne för hans säregenhet. För hans muttrande små ljud och många svordomar. Jag älskade honom för hur han levde upp genom sin konst. Han älskade djur. De djuren diskuterade han livligt med och de diskuterade gärna tillbaka. Jag tror att djuren också älskade Janne.
Ja, dessa människor som Vågar. Vågar leva ut sin identitet utan alla de där hämningarna som media lurar oss är viktiga.
På jobbet har en av säljledarna till exempel uppfyllt ett förlorat vad och blekt sitt hår gult. Kan säkert uppfattas på flera olika sätt av olika betraktare. I mina ögon är han en karaktärernas hjälte. Han är nämligen Modig. Modigare än vad modet tillåter vara "coolt". Hahaha... Jag skulle aldrig ha uppfyllt det vadet.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver om karaktärer. Kanske är det en inre önskan jag har att själv uttrycka min karaktär starkare eller en uppmaning till världen att "släppa loss" lite? *Ler*
Jag tror egentligen inte att det är någotdera. Jag har nämligen kommit på att jag oftast är enklare än så. Så jag säger att jag skriver om karaktärer för att helt enkelt hylla de.
Härmed lyfter jag alltså på hatten för alla världens karaktärer. Ni är några av mina hjältar. Respekt!
Med omåttligt mycket kärlek
:0)
Caridad
