Jag är inte bara mamma...

Jag får för mig saker.
Som att jag egentligen ska vara någon annanstans. På en annan plats.
Jag menar inte att jag ska vara utan min familj (Angelo och Peter) utan att jag har ett annat syfte också.
Det är alltså inte det.
Vad jag menar däremot är att jag, Caridad, är rätt här men ändå ska göra någonting annat samtidigt. 
Jag har ett uppdrag i den här världen. Jag tror att mitt uppdrag är att skänka lycka och glädje. Däremot tror jag att, även om jag försöker göra det på mitt nuvarande jobb, skulle kunna göra det på ett ännu bättre sätt någon annanstans. Känner någon igen sig?
Kan ni känna när ni stressar runt i tunnelbanetrafiken, upp på bussen eller trängs på en spårvagn att någonting skulle kunna vara annorlunda? Kan ni känna när ni tittar runt för en sekund på alla trötta, stela ansikten att ni bara vill skaka om folksamlingen? Jag känner så.
Så ibland tar jag tillfället i akt (rätt så ofta faktiskt) att råka putta till någon (med flit dessutom) bara för att bräcka deras barriär. Sen ber jag glatt (till och med med ett litet skratt som ljudeffekt - skitjobbig jag vet) om ursäkt och önskar de en trevlig dag. Ve den dagen någon kommer på att jag gör det här med flit. Undrar om man kan bli portad av bussbolagen...
Min putteknik har till och med utvecklat sig från en liten armputt till att råka "gå in i folk" men det måste skötas med finess. Man kan inte bara stövla på som jag gjorde när jag var yngre utan man får liksom verka "stressad" och "i farten". Trixet är sen när man sekunden efter ber om ursäkt att man då låter glad och har skrattet "i halsen". Då, om man lyckas, går personen som man gjorde krokben för (haha, skojade bara - krokben är strikt förbjudna) hem lite gladare över att ha träffat en dock klumpig men väldigt glad och trevlig medpassagerare. Någonting mer att tänka på om man vill bli en riktigt bra och skicklig puttare är att välja sina patienter med djup omsorg (i dubbel bemärkelse). Det måste vara "rätt typ". Ledsna personer är bäst. De behöver oss för att lätta på trycket. Till de kan man till och med lägga till en lätt klapp på armen. Men klappen kräver ren och äkta omtanke. Det är ett känsligt läge och inget man ska göra om man inte kan hantera det på ett proffsigt sätt. En annan bra patient är stressade och lite inåtvända personer. De kan man dock inte förvänta sig så mycket gensvar från utan mest hoppas på att det ger någon form av effekt. Bästa singelgruppen är givetvis "kexen" men som hängiven partner till my beloved one låter jag er singlar lista ut vad ett "kex" är. I de fallen kan man ju passa på att lägga huvudet "på sned" eller "blinka lite". En väldigt tacksam patient är pensionären. De behöver oss enormt mycket men där ska man vara varsam med det fysiska med hänsyn till mångas sköra kroppar. *Ler stort*

Jaaa, det här roar jag mig alltså med när jag inte har något annat för mig en stressig dag i kollektivtrafiken...