Jag är inte bara mamma...

Ouiiiiiiiii!
Jag har gjort det.
Jag mejlade en krönika till tidningen City idag.
Magen har blåst ut sig till oanade proportioner. Tårarna har runnit. Pruttarna har läckt. Huden har kliat. Ja, det är inte fräscht och är inte meningen att vara det heller. Det är ren och skär NERVOSITET.
Jag är livrädd.
Jag ser en filmisk och högljudd bild i mitt huvud av hur redaktionen har suttit ihoptryckta runt Pelle Ekman (t o m namnet låter läskigt eller hur? Inte det? Jaaa, vad gör inte nervositeten med mig... Jag tror att han är en lång, stor och bestämd rektorstyp med dov röst och randig RL-skjorta) och lyssnar när han skämtar sig igenom min krönika. Jag ser hur de andra tittar på varandra och läskiga Pelle och hur de sen brister ut i ett pekande på meningsuppbyggnader och ordval och flabbar åt hur Dåligt jag skriver. Jag hör deras "Vad är det för tönt? Hette hon Caridad? Det där var det VÄRSTA jag någonsin har läst! (Just den kommentaren hör jag om och om igen. Den har liksom gått på repeat och eko i mitt huvud.)
Jag ser några "snälla" gå förbi och tyst skaka på huvudena när Pelle avslutar sitt spontana tisdagsskämt (alltså läsningen av min krönika) med att ställa sig upp och med ett ritsch riva sönder utskriften av min text och slänga den i papperskorgen. Alla garvar, vissa gör high five med varandra och någon dunkar Roliga Pelle på ryggen, sen går de. Tillbaka till sitt. De snälla har redan gått för länge sen. De pallade inte stå kvar och lyssna på förlöjligandet av en till text. En till text... Min text kanske bara är just det. En till text. En av många.
Jag har frågat tre stycken av vilka en är Peter (min hunk) och en har jag till och med frågat två gånger varav hon lovade att vara ärlig andra gången. Alla tre säger att den är bra och rolig. Alltså har jag fyra "bra och rolig" eftersom en har sagt det två gånger. Hänger ni med? Hon sade till och med att den inte bara är ett försök till att vara rolig (vilket är min skräck) utan att den faktiskt lyckas med det. Det är ju bra betyg, visst? När jag läste den för hunken så hade det gått ca 4 timmar sen jag skrev den och då tyckte jag själv att den funkade. Funkade. Inte topp alltså men jag vet ärligt talat inte om jag skulle kunna tycka topp just nu. Jaja, saken är att den här självkritiska, nedvärderande känslan har överrumplat mig totalt. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån den för flera år sen. Nu har jag skjutsats runt i en Berg- och dalbana i flera timmar tills vagnen åkte av och jag landade i Husby 1981. Tillbaka till taskiga Jenny. Usch, vad taskig hon var då!
Men jag är en 35-årig rätt så snygg och älskad småbarnsmamma. Jag är stark nog att klara av en enkel nervositet, eller hur? Jag Vet Bättre än att slå på mig själv.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bra.
Jag Kan.
Jag är Bättre än dig.
Hahahahahaaaa! Det sista var ett skämt. Bara för att få småskratta lite här framför datorn i lilla skrubben fett sugen på en Martini.
Flippad? Jag? Ja, just nu är jag nog det. Lite skönt labil så där... Jag jobbar ju på att göra nervositeten till en Positiv känsla.

Med kärlek, värme och en mängd omtanke till alla som någon gång känt som jag har gjort idag.