Jag är inte bara mamma...

Igår morse...
Lito började till slut på dagis igen igår.
Det kändes så löjligt mycket "för bra" när jag sade hejdå till honom och han glatt tittade på mig en snabbis innan han gick till sina "polare" (han låter nästan som en tonåring när jag skriver så).
Glad och stolt gick jag därifrån, ringde Peter och talade om hur duktig jag är.

Sen...
Jag ringde för säkerhets skull efter 45 minuter. Då grät han. Han hade gråtit från att jag gick. De sade lite försiktigt att han kanske aldrig förstått att jag gått utan i stället upptäckt att jag "bara var borta"
Hade jag varit otydlig?

I morse...
Jag vinkade till honom. Sade "Nu går mamma", pussade honom. När jag ringde 45 minuter senare grät han ohejdat. 

Kl 11...
Han somnade i vagnen utmattad efter en prommis i dagissnåren.

Jag då?
Jag vill också gråta ohejdat men jag är ju stor. Då måste man låtsas vara vuxen. Oooouuuiiiiii...
En del av mig är redan tillbaka på dagis med armarna om min lilla oskyldiga son som bestämt ska tryckas in i vårat samhälle för att klara sig senare i livet (det sista var mest för att övertala mig själv om att jag trots allt gör "rätt"). En annan del sitter kvar på jobbet utan att riktigt vara i kontakt med mina egna "varför". 
En tredje del håller kvar dagisfrökens ord i mitt huvud om att Lito måste få en chans att lära sig hantera även de svåra känslorna.
Shit, det känns som om hon är min fröken också...

Kram från en stor flicka

;0)