Jag är inte bara mamma...

Den började i onsdags tror jag.
Skrivstoppet.
Den kommer alltid ett tag efter en miniframgång. Som en liten mobbare som hugger en lite försiktigt i sidan när man går förbi. Och känns ungefär som en finne på rumpan. Man vill helt enkelt inte ha den.
"Du kan egentligen inte skriva. Du bara låtsas. Visst det gick bra ett tag men nu är det slut med det". Så låter den, min lilla djävul på ena axeln.
Och när den börjar gorma och bråka med mig så fryser jag. Jag blir det min hunk kallar autistisk (med respekt för er alla som har någon med autism i närheten givetvis).
Jag blockeras och orden hittar inte ut på ett tag. Jag går långa omvägar runt datorn hemma och låtsas inte ha tid ens på lunchen på jobbet. Jag drömmer elaka drömmar om kommande eventuella fiaskon och när folk frågar om mitt skrivande så ljuger jag om att jag visst skriver.
Så, nu jag kommit hit. Till skrivstoppet menar jag. Då kan jag välja att gå in i isen och frysa eller att berätta om det högt för att tina upp.
Jag väljer det sistnämnda.
Därför outar jag nu mitt lilla problem och kommer därför fortsätta skriva.

Finns det någon i denna värld som känner igen sig?

Cariños

Caridad