Jag såg dig le
Idag när jag kom in i t-banan på väg hem från jobbet så såg jag mig omkring och upptäckte plötsligt ett hav av människor, personer, individer tomt stirrandes framför sig. Alla tillammans men samtidigt socialt avstängda varandra. Ensamma i sina egna världar. Jag påstår inte att ensamheten behöver vara negativ men är det inte lite fascinerande att alla dessa krupit ned många meter under jord, in i samma tåg, i en miljö fylld med lika dålig luft som Horngatan (för er icke-Stockholmare så är det lika med farlig luft) och ändå... Trots att vi är där tillsammans så Pratar vi inte med varandra, knappt ens med en blick. Jag tycker att det är konstigt. Det här triggar ju mig att, även om jag inte ville det först, enträget försöka söka folks blickar med ett leende. Ja, jag säger det, jag är den där envisa lite jobbiga medelålders *ler* "tanten som LER till er på t-banan/tåget/bussen/i parken... *Suck*
Tillägg: En log tillbaka. Lite snett men ändå!
