Bubbelskrattare
Idag på väg hem träffade jag Yvonne!
Yvonne och jag gick i samma klass i högstadiet. Hon var en av de i klassen som gjorde intryck på mig trots att vi inte umgicks. Jag vet inte riktigt varför men när jag funderar lite så tror jag att det beror på hennes skratt.
Vissa ler bara, andra skrattar "hahaha", andra asgarvar, andra fnissar.
Men sen, sen finns det de där speciella människorna som låter skrattet bubbla upp ur strupen.
De som visar med hela sin kropp hur kul de tycker någonting är. De låter skrattet bjuda hela strupen på en resa i glädjens tecken. Det behöver inte vara stora klassiska skämt, inte heller någon som snubblar över någons krokben, nej de här människorna är roligare än att de bara skrattar åt lätta skämt. De låter skrattet bubbla ut även åt små saker.
Yvonne är en av de. Innan idag visste jag inte det. Jag visste inte riktigt varför hon av mig sågs som "kul" i plugget men idag slog det mig. När jag träffade henne växlade vi namn, minnen och livssituationer ett tag. Ni vet som man gör med gamla bekanta som man inte sett på över 20 år. "Kommer du ihåg honom? Jag har träffat henne, hon har tre barn och hund. Har du hört vad som blev av honom?"
Plötsligt kommer det. Det där bubbelskrattet.
Genast dras jag tillbaka i tiden och plötsligt blir jag femton igen och känner för att lättsamt putta henne lite på axeln och fnittra ihop. Hon bubblar verkligen. Vad kul människa! Jag tror inte att jag fnittrade ihop med henne då, när vi var femton. Min tid upptogs av alltför mycket vardagsflykt för att våga bjuda på mig själv. Jag var helt enkelt för osäker, men NU vill jag det.
Hon är ju en bubbelskrattare och de måste man ju bara låta förgylla ens vardag.
Jag blir glad av hennes skratt helt enkelt. Hon är så kul!
Bubbelskrattare vinner matchen!
*Ler*
Caridad
Yvonne och jag gick i samma klass i högstadiet. Hon var en av de i klassen som gjorde intryck på mig trots att vi inte umgicks. Jag vet inte riktigt varför men när jag funderar lite så tror jag att det beror på hennes skratt.
Vissa ler bara, andra skrattar "hahaha", andra asgarvar, andra fnissar.
Men sen, sen finns det de där speciella människorna som låter skrattet bubbla upp ur strupen.
De som visar med hela sin kropp hur kul de tycker någonting är. De låter skrattet bjuda hela strupen på en resa i glädjens tecken. Det behöver inte vara stora klassiska skämt, inte heller någon som snubblar över någons krokben, nej de här människorna är roligare än att de bara skrattar åt lätta skämt. De låter skrattet bubbla ut även åt små saker.
Yvonne är en av de. Innan idag visste jag inte det. Jag visste inte riktigt varför hon av mig sågs som "kul" i plugget men idag slog det mig. När jag träffade henne växlade vi namn, minnen och livssituationer ett tag. Ni vet som man gör med gamla bekanta som man inte sett på över 20 år. "Kommer du ihåg honom? Jag har träffat henne, hon har tre barn och hund. Har du hört vad som blev av honom?"
Plötsligt kommer det. Det där bubbelskrattet.
Genast dras jag tillbaka i tiden och plötsligt blir jag femton igen och känner för att lättsamt putta henne lite på axeln och fnittra ihop. Hon bubblar verkligen. Vad kul människa! Jag tror inte att jag fnittrade ihop med henne då, när vi var femton. Min tid upptogs av alltför mycket vardagsflykt för att våga bjuda på mig själv. Jag var helt enkelt för osäker, men NU vill jag det.
Hon är ju en bubbelskrattare och de måste man ju bara låta förgylla ens vardag.
Jag blir glad av hennes skratt helt enkelt. Hon är så kul!
Bubbelskrattare vinner matchen!
*Ler*
Caridad
Kommentarer
Trackback
