Jag är inte bara mamma...

Kollar på Lantz i P3 som pratar om mig. Det är helt galet men det känns faktiskt så. De pratar om hur svårt det kan vara att komma ihåg namn och det är verkligen jag i ett nötskal. Jag kan prata med en person som jag sen kommer att gilla grymt mycket och sen träffa samma person som jag givcetvis presenterats för första gången för att snällt be om namnet igen och tredje gången vi ses får jag generat förklara att jag har lite svårt för namn. Fjärde gången vi möts har jag som tur var med en kompis som jag använder mig av genom att säga till exempel: "Det här är Anna" för då måste vad den nu heter presentera sig för min kompis. Med den snålskjutsen svär jag tyst för mig själv att nu SKA jag komma ihåg namnet och sen ses vi för miljonte gången (nu är alla trix passerade) och... Jag kan fortfarande inte minnas det där tusans namnet. Det sjuka är att det är ännu värre med ansikten. Caridad