Jag är inte bara mamma...

Ja, här sitter jag med min älskade blogg framför mig.
Jag tänkte imorse att jag skulle skriva något riktigt speciellt.
Någonting stort.
Något som vänder upp och ned på er tillvaro. Till det bättre givetvis.
Någonting fyndigt men inte hysteriskt. Omvälvande men inte fånigt. Insiktsfullt men inte dramatiskt. Ja, någonting som skapar en stor förändring i allas liv. Någonting att minnas för alltid.
Och det enda jag kan tänka på är mina hamburgare som jag lagade i morse. De var så goda!!!
Mc D skapade ju en märkbar storleksförändring i USA så mina kanske kan skapa en motsatt förändring här eller hur? Hahaha... Nej, jag har inte storhetsvansinne utan försöker ivrigt hitta en ursäkt för att berätta hur jag klockan 10 i morse graciöst slängde ihop den fräscha köttfärsen (hur nu köttfärs kan vara fräsch) med den färskhackade löken. Hur jag smulade ned den saftiga fetaosten och slutligen lät de goda kryddorna vackert som löv falla ned i röran. Jag vill att ni för er inre syn riktigt ska känna doften av kryddorna som steg från mina nästintill perfekta cirklar som pyrde i pannan och bjuda er på bilden av grönsakerna som dekorerade bordet.
Sen vill jag hoppa över hur jag lite stressad nervöst ringde Tessan och frågade hur man gör hamburgare egentligen eftersom mina faktiskt (om jag nu ska erkänna det? Det tar emot...) höll på att falla isär och brännas vid samtidigt. Jag vill strunta i sanningen om att ananasen egentligen var på burk, ketchupen var konserverad och bostongurkan kanske trots allt var lite för gammal egentligen... Men babyspenaten var färsk och youghurtsåsen var hemlagad. Jag vill ju egentligen vara snabba, smarta kocken.
Jaja, det viktiga är i alla fall Peters lyckliga min över att jag äntligen lagade "äkta husmanskost". Jag tror att han är lite trött på alla mina ihärdiga försök att inspirera maten med Sydamerikanska och orientaliska inlägg... Jag är ju trots allt halvperuan.
Kanske ska göra koldolmar imorgon? Någon som har ett bra recept? Jag välkomnar alltså även recept. Det här kommer bli världen bästa sida med både recept och husmorstips! Med er hjälp så klart!

Puuuuuuusssssss


Cary

Idag när jag kom in i t-banan på väg hem från jobbet så såg jag mig omkring och upptäckte plötsligt ett hav av människor, personer, individer tomt stirrandes framför sig. Alla tillammans men samtidigt socialt avstängda varandra. Ensamma i sina egna världar. Jag påstår inte att ensamheten behöver vara negativ men är det inte lite fascinerande att alla dessa krupit ned många meter under jord, in i samma tåg, i en miljö fylld med lika dålig luft som Horngatan (för er icke-Stockholmare så är det lika med farlig luft) och ändå... Trots att vi är där tillsammans så Pratar vi inte med varandra, knappt ens med en blick. Jag tycker att det är konstigt. Det här triggar ju mig att, även om jag inte ville det först, enträget försöka söka folks blickar med ett leende. Ja, jag säger det, jag är den där envisa lite jobbiga medelålders *ler* "tanten som LER till er på t-banan/tåget/bussen/i parken... *Suck*

Tillägg: En log tillbaka. Lite snett men ändå!

Eftersom det här är mitt första inlägg så bör jag kanske presentera det lite. Här ämnar jag skriva om Allt som faller mig in. Huvudteman lär bli mina livsplaner och barnspyor, vardagskrångel och livsklurigheter, filosofi och kärlek... Alla tankar och funderingar som flyttar in i min skalle helt enkelt..
Jag har nämligen fullt upp. Det är så mycket jag ska hinna med de närmate 4-5 åren. Förutom att torka barn-kräk (som senaste dagarna tagit upp min tid), laga mat, tvätta städa, jobba, älska (inte minst *ler*), umgås med vänner mm ska jag även ta det där körkortet som skjutits upp alldeles för länge, gå en matlagningskurs av Jamie Olivier (fråga mig inte hur), flytta till Spanien, utbilda mig inom företagsekonomi och investera i någonting smart och stort.
Och jag känner mig inte ens stressad!
Jag som brukar stressa upp mig av allting nästan hela tiden. Jag har kommit på att jag i fortsättningen ska tänka att jag redan gör alla mina roliga saker som jag vill ha gjorda. Okej, den där kursen hos Jamie behöver jag ju inte nödvändigtvis ha gått före 2012 (det magiska året). Jag kan ju gå den kursen hela livet, eller hur? ;0)
Om jag tänker och känner att jag redan gör allting som jag vill göra, då slutar det nog med att jag faktiskt också gör de. Så välkomna till min låtsasvärld! Den är så löjligt avstressande och skön.

Besos/ C