Jag är inte bara mamma...

Kollar på Lantz i P3 som pratar om mig. Det är helt galet men det känns faktiskt så. De pratar om hur svårt det kan vara att komma ihåg namn och det är verkligen jag i ett nötskal. Jag kan prata med en person som jag sen kommer att gilla grymt mycket och sen träffa samma person som jag givcetvis presenterats för första gången för att snällt be om namnet igen och tredje gången vi ses får jag generat förklara att jag har lite svårt för namn. Fjärde gången vi möts har jag som tur var med en kompis som jag använder mig av genom att säga till exempel: "Det här är Anna" för då måste vad den nu heter presentera sig för min kompis. Med den snålskjutsen svär jag tyst för mig själv att nu SKA jag komma ihåg namnet och sen ses vi för miljonte gången (nu är alla trix passerade) och... Jag kan fortfarande inte minnas det där tusans namnet. Det sjuka är att det är ännu värre med ansikten. Caridad

Jag har en fundering. Kan man ge en annan person "för mycket" av sig själv? Vad är i så fall "för mycket"? Finns det en generell regel för det eller bestäms det av givaren och/eller mottagaren. Jag låter väldigt djup nu men frågan kommer egentligen från en replik i Men In Trees på 3:an (hahaha) och eftersom jag inte har mycket annat för mig just nu (bara ikväll jag lovar. Annars brukar jag ju jämt baka, vara ute och springa, göra armhävningar eller lösa svåra sudokun så här dags. När jag inte bygger hus menar jag) så tänkte jag fundera lite över det. Och eftersom det är roligare att fundera flera stycken på en gång så bollar jag vidare tanken till er mina kära läsare. Så vad säger ni? Kan man det eller är givandet utan gränser? Puss Filosofen

Så här rolig kan man vara i TV. Ååååh vad jag har skrattat! Snacka om att bjuda på sig själv!

Herregud! Är det någon som kollar på Talang? Vad håller han på med? Springer runt och kacklar iklädd en kycklinggul gympdräckt från 81 och blåser upp en diskhandske på huvudet med näan? Och det sjuka är att jag sitter och vrider mig av skratt! Ååååh så kul!

Min räddning av många långa VAB dagar. Kärlek och Respekt till dig Ellen och till kanal 5 som visar din show för oss mammor på dagtid!

Och nu går det ju så mycket bättre... På dagis menar jag. Med lämningarna. För Angelo alltså. Själv känns klumpen i min hals lite tjockare. Tårdropparna som jag tvingar tillbaka känns tyngre. Han känns så mycket större ju säkrare han blir med Pappabritta som han kallar sin fröken Eva-Britt och kompisarna i sandlådan. Tiden då han var totalt beroende av mig känns längre bort. Saknaden av ett spädbarn nära bröstet, av att spendera dagarna tillsammans på 4h-gården och av dagsvilan tillsammans i vår mysiga stora säng. Mest av allt känns det som att tiden springer ifrån mig och som om jag halvt hysteriskt springer efter med ett lasso och försöker bromsa den. Tyvärr är jag inte så bra på det där med lasso. Men ändå kan jag inte nog se fram emot morgondagen och vad han lär sig då. Kraaaam C

Min mamma pratar så glatt om när Angelo ska komma till landet i sommar. Hon ser verkligen fram emot det. Häromdagen så ropade min beloved hunk lite försiktigt till mig från köket att gummisnoddar kanske inte räcker längre. Han syftade på mammas "barnsäkerhetslösningar" i stugan. Jag gick ut i köket för att se vad han menade och där står lite med ena foten uppklättrad på spishandtaget och andra benet halvvägs upp mot diskbänken. Och igår så hade han klättrat upp på fönsterkarmen där han glatt satt och ropade "trattor" (= traktor, brandbil, buss, stora bilar mm) Min mamma kommer få magsår.

Jag vägde mig imorse och kom på att det måste vara något fel på våran våg. Precis som att alla mina kläder har krympt alldeles för mycket. Likaså har spegeln böjts. Eller så har jag bara gått upp i vikt. Damn!

Behöver jag säga mer?

Nu har vi fått ett datum: 23/5. Det är datumet som Angelo kommer få rör i öronen. I instruktionsbrevet som kom med remissen stod det att vi ska ta på honom en oöm tröja eftersom den kan bli slemmig och blodig. Damn, jag känner mig som Elaka Mamman trots att jag bara vill honom så väl. Först ska han inte äta 6 timmar föra operationen och inte dricka vatten två timmar före. Sen ska han få narkos och sen bli blodig. Jag vet att det är jättevanligt och inte alls någon stor operation men han är trots allt min lilla prins och en del av mig vill gärna att han ska få växa upp i ett Eden utan några snubbelkvistar. En annan del förstår mycket väl att livets prövningar har fantastiskt goda effekter. Men inte nu. Inte ännu. Han är såååå liten fortfarande. Vi kan ju inte ens förklara vad det är som händer. Kan inte öroninflammationerna bara försvinna med ett Vips? C

Han började tidigt. Här är han säkert knappt 10 månader eller nåt...

Jag sjunger för Angelo ibland när han ska sova och sen dag ett har jag haft dåligt samvete för det. Det är underbart med mammor som sjunger, jag vet. Ända sen jag var liten har jag avundats mina vänner som hade mammor som sjöng vackert för de. Inte bara när de skulle sova utan vid frukostbordsdukningen eller när de badade utan också när de promenerade glatt tillsammans för att räkna maskrosor. Som en riktig Astrid Lindgren-scen... Jag har alltid velat vara en sån mamma som sjunger för sitt barn och nu är jag det så jag borde verkligen vara glad och stolt över mitt moderskap. Men jag har i stället dåligt samvete. För saken är att jag sjunger falskt. Inte bara lite falskt någon gång ibland utan jag sjunger föskräckligt outhärdligt falskt. Jag är i stort sett helt tondöv. Det roliga är att han inte verkar bry sig om det utan i stället tittar han på mig med sin mysiga vackra blick och ler glatt. Det här gör ju mig smickrad så klart så jag kan helt enkelt inte låta bli att kraxa fram en drudilutt till glad som jag är för min egna lilla minifanclub.... Nej, jag trycker bort mitt dåliga samvete och i mitt huvud låtsas jag i stället att han är 150 000 åskådare och jag är Angie Stone. Ibland är livet underbart... Tralalalaaaa C

Jag vill vara en sån där flitig mamma som hela tiden hittar på fyndiga och kul utvecklande prylar för Angelo att göra. Ni vet en sån där mamma som har byggt ett eget lågt träbord i en specialdesignad ateljédel av lägenheten till sitt barn där han kan få kladda och skapa hur mycket han vill utan att man behöver har ont i magen för att han kanske förstör möblerna och tapeten. Ja, ni fattar va? Därför hängde jag vid vattenfärgerna på BR i en halvtimme idag och kände mig exakt så som jag vill vara innan jag gick därifrån utan att ha köpt något kitt eftersom jag vet att jag ännu inte orkar med städandet... Han får måla på landet i sommar i stället. Utomhus. Men hoppas att någon såg mig där inne på BR idag...

Så här ser det ut på Málagas playa exakt just nu. Så kul kan man alltså ha med en webcam...

Jag ska spana in spanjorer (nej Peter, det är inte bara killar på spanska playan. Du kan få njuta lite av alla guapas också). Jag har nämligen blivit tipsad om en sida som heter www.malagaweather.es eller com så nu ska jag leta reda på den och avlasta min pencillinhjärna med spanska playan... Äääääntligen!